@c Inknappad av Per-Olov Bergman, <pober@lysator.liu.se>
*32/ Jona
*32/01 Jona, 1 Kapitlet
                           Jona, 1 Kapitlet

                        Jonas kallelse och flykt.

  1.  Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
  2.  St upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
      predika fr den; ty deras ondska har kommit upp infr mitt
      ansikte.
  3.  Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
      ansikte.  Och han for ned till Jafo och fann dr ett skepp som
      skulle g till Tarsis.  Och sedan han hade erlagt betalning fr
      resan, steg han ombord drp fr att fara med till Tarsis,
      undan HERRENS ansikte.

  4.  Men HERREN snde en stark vind ut ver havet, s att en stark
      storm uppstod p havet; och skeppet var nra att krossas.
  5.  D betogos sjmnnen av fruktan och ropade var och en till sin
      gud; och vad lst som fanns i skeppet kastade de i havet fr att
      bereda sig lttnad.  Men Jona hade gtt ned i det inre av
      fartyget och lg dr i djup smn.
  6.  D gick skepparen till honom och sade till honom: Huru kan du
      sova s?  St upp och kalla din Gud.  Kanhnda skall den Guden
      tnka p oss, s att vi icke frgs.

  7.  Och folket sade till varandra: Vlan, lt oss kasta lott, s
      att vi f veta fr vems skull denna olycka har kommit ver oss.
      Nr de s kastade lott, fll lotten p Jona.
  8.  D sade de till honom: Sg oss fr vems skull denna olycka har
      kommit ver oss.  Vad r ditt rende, och varifrn kommer du?
      Frn vilket land och av vad folk r du?
  9.  Han svarade den; Jag r en hebr, och jag dyrkar HERREN,
      himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.
 10.  D betogos mnnen av stor fruktan och sade till honom: Vad r
      det du har gjort!  Ty mnnen fingo genom det han berttade dem
      veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
 11.  Och de sade till honom: Vad skola vi gra med dig, s att
      havet stillar sig fr oss?  Ty havet stormade mer och mer.
 12.  D svarade han dem: Tagen mig och kasten mig i havet, s skall
      havet stillas fr eder; ty jag vet att det r fr min skull som
      denna starka storm har kommit ver eder.

 13.  Och mnnen strvade med all makt att komma tillbaka till land,
      men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
 14.  D ropade de till HERREN och sade: Ack HERRE, lt oss icke
      frgs fr denne mans sjls skull, och lt icke oskyldigt blod
      komma ver oss.  Ty du, HERRE, har gjort ssom dig tckes.
 15.  Drefter togo de Jona och kastade honom i havet.  D lade sig
      havets raseri.
 16.  Och mnnen betogos av stor fruktan fr HERREN, och de offrade
      slaktoffer t HERREN och gjorde lften.
*32/02 Jona, 2 Kapitlet
                           Jona, 2 Kapitlet

                       Jonas bn i fiskens buk.

  1.  Men HERREN snde en stor fisk, som slukade upp Jona.  Och Jona
      var i fiskens buk tre dagar och tre ntter.

  2.  Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
  3.  Han sade:

        Jag kallade HERREN i min nd,
            och han svarade mig;
        frn ddsrikets buk ropade jag,
            och du hrde min rst.

  4.    Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
            och strmmen omslt mig,
        alla dina svallande bljor
            gingo ver mig.
  5.    Jag tnkte d: 'Jag r bortdriven
            ifrn dina gon.'
        Men jag skall ter f skda upp
            mot ditt heliga tempel.

  6.    Vatten omvrvde mig in p livet,
            djupet omslt mig;
        sjgrs omsnrjde mitt huvud.
  7.    Till bergens grund sjnk jag ned,
        jordens bommar slto sig bakom mig fr evigt.

        Men du frde min sjl upp ur graven,
            HERRE, min Gud.
  8.    Nr min sjl frsmktade i mig,
            d tnkte jag p HERREN,
        och min bn kom till dig,
            i ditt heliga tempel.

  9.    De som hlla sig till ffngliga avgudar,
            de lta sin nds Gud fara.
 10.    Men jag vill offra t dig,
            med hgljudd tacksgelse;
        vad jag har lovat vill jag infria;
            frlsningen r hos HERREN!

 11.  Och p HERRENS befallning kastade fisken upp Jona p land.
*32/03 Jona, 3 Kapitlet
                           Jona, 3 Kapitlet

                            Jona i Nineve.

  1.  Och HERRENS ord kom fr andra gngen till Jona; han sade:
  2.  St upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
      predika fr den vad jag skall tala till dig.
  3.  D stod Jona upp och begav sig till Nineve, ssom HERREN hade
      befallt.  Men Nineve var en stor stad infr Gud, tre dagsresor
      lng.
  4.  Och Jona begav sig p vg in i staden, en dagsresa, och
      predikade och sade: Det drjer nnu fyrtio dagar, s skall
      Nineve bliva omstrtat.

  5.  D trodde folket i Nineve p Gud, och lyste ut en fasta och
      kldde sig i sorgdrkt, bde stora och sm.
  6.  Och nr saken kom fr konungen i Nineve, stod han upp frn sin
      tron och lade av sin mantel och hljde sig i sorgdrkt och satte
      sig i aska.
  7.  Sedan utropade och frkunnade man i Nineve, enligt konungens och
      hans stores pbud, och sade: Ingen mnniska m smaka ngot,
      icke heller ngot djur, vare sig av fkreaturen eller
      smboskapen; de m icke fras i bet, ej heller vattnas.
  8.  Och bde mnniskor och djur skola hlja sig i sorgdrkt och ropa
      till Gud med all makt.  Och var och en m vnda om frn sin onda
      vg och frn den ortt som han har haft fr hnder.
  9.  Vem vet, kanhnda vnder Gud d om och ngrar sig och vnder sig
      ifrn sin vredes gld, s att vi icke frgs.

 10.  D nu Gud sg vad de gjorde, att de vnde om frn sin onda vg,
      ngrade han det onda som han hade hotat att gra mot dem, och
      han gjorde icke s.
*32/04 Jona, 4 Kapitlet
                           Jona, 4 Kapitlet

                   Jonas otlighet.  Guds hjrtelag.

  1.  Men detta frtrt Jona hgeligen, och hans vrede upptndes.
  2.  Och han bad till HERREN och sade: Ack Herre, var det icke
      detta jag tnkte, nr jag nnu var i mitt land!  Drfr ville
      jag ock i frvg fly undan till Tarsis.  Jag visste ju att du r
      en ndig och barmhrtig Gud, lngmodig och stor i mildhet, och
      sdan att du ngrar det onda.
  3.  S tag nu, Herre, mitt liv ifrn mig; ty jag vill hellre vara
      dd n leva.
  4.  Men HERREN sade: Menar du att du har skl till att vredgas?

  5.  Och Jona gick ut ur staden och stannade ster om staden; dr
      gjorde han sig en hydda och satt i skuggan drunder, fr att se
      huru det skulle g med staden.
  6.  Och HERREN Gud lt en ricinbuske skjuta upp ver Jona, fr att
      den skulle giva skugga t hans huvud och hjlpa honom ur hans
      frtrytelse; och Jona gladde sig hgeligen ver ricinbusken.

  7.  Men dagen drefter, nr morgonrodnaden gick upp, snde Gud
      maskar som frtte ricinbusken, s att den vissnade.
  8.  Nr sedan solen hade gtt upp, snde Gud en brnnande stanvind,
      och solen stack Jona p huvudet, s att han frsmktade.  D
      nskade han sig dden och sade: Jag vill hellre vara dd n
      leva.

  9.  Men Gud sade till Jona: Menar du att du har skl till att
      vredgas fr ricinbuskens skull?  Han svarade: Jag m vl hava
      skl att vredgas till dds.
 10.  D sade HERREN: Du mkar dig ver ricinbusken, som du icke har
      haft ngon mda med och icke har dragit upp, som kom till p en
      natt och frgicks efter en natt.
 11.  Och jag skulle icke mka mig ver Nineve, den stora staden, dr
      mer n ett hundra tjugu tusen mnniskor finnas, som icke frst
      att skilja mellan hger och vnster, och drtill djur i
      myckenhet!
