@c -*- 1917 -*-
*25/ Klagovisorna
*25/01 Klagovisorna, 1 Kapitlet
                       Klagovisorna, 1 Kapitlet[1]

  1.    Huru vergiven sitter hon icke,
            den folkrika staden!
        Hon har blivit lik en nka.
            Hon som var s mktig bland folken,
        en furstinna bland lnderna,
            hon mste nu gra trltjnst.
      >Bar. 4,12 f.
  2.    Bittert grter hon i natten,
            och trar rinna utfr hennes kind.
        Ingen finnes, som trstar henne,
            bland alla hennes vnner.
      Alla hennes nrmaste hava varit trolsa mot henne;
            de hava blivit hennes fiender.
      >Ps. 38,12. Jer.13,17.
  3.    Juda har mst g i landsflykt efter att hava utsttt elnde
            och svra vedermdor;
        hon bor nu bland hedningarna
            och finner ingen ro.
        Alla hennes frfljare hava fallit ver henne,
            mitt i hennes trngml.
  4.    Vgarna till Sion ligga srjande,
            d nu ingen kommer till hgtiderna.
        Alla hennes portar ro de,
            hennes prster sucka.
        Hennes jungfrur ro bedrvade,
            och sjlv srjer hon bittert.
  5.    Hennes ovnner hava ftt vermakten,
            fr hennes fiender gr allt vl.
        Ty HERREN har snt henne bedrvelser
            fr hennes mnga vertrdelsers skull.
        Hennes barn hava mst g i fngenskap,
            bortdrivna av ovnnen.
  6.    S har all dottern Sions hrlighet
            frsvunnit ifrn henne.
        Hennes furstar likna hjortar
            som icke finna ngot bete;
        vanmktiga ska de fly bort,
            undan sina frfljare.
  7.    I denna sitt elndes och sin husvillhets tid
            kommer Jerusalem ihg
        allt vad dyrbart hon gde
            i forna dagar.
        Nu d hennes folk har fallit fr ovnnens hand
            och hon icke har ngon hjlpare
        nu se hennes ovnner
            med hn p hennes undergng.
      >Jes. 64,11.
  8.    Svrt hade Jerusalem frsynda sig;
            drfr har hon blivit en styggelse.
        Alla som rade henne frakta henne nu,
            d de se hennes blygd.
        Drfr suckar hon ock sjlv
            och drager sig undan.
      >Jes. 47,3. Jer. 13,22, 26. Nah. 3,5.
  9.    Orenhet flckar hennes kldesfllar;
            hon tnkte icke p anden.
        Drfr vart hennes fall s gruvligt;
            ingen finnes, som trstar henne.
        Se, HERRE, till mitt elnde,
            ty fienden frhver sig.
      >Jes. 47,7.
 10.    Ovnnen rckte ut sin hand
            efter allt vad dyrbart hon gde;
        ja, hon fick se huru hedningar
            kommo in i hennes helgedom,
        just sdana som du hade frbjudit
            att komma in i din frsamling.
      >5 Mos. 23,3 f. Neh. 13,1 f. Ps. 79,1 f. Hes. 44,9.
 11.    Allt hennes folk mste med suckan
            tigga sitt brd;
        fr vad dyrbart de gde mste de kpa sig mat
            till att stilla sin hunger.
        Se, HERRE, och akta p
            huru fraktad jag har blivit.
 12.    Gr detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vgen fram?
            Akten hrp och sen till:
        kan ngon plga vara lik den
            varmed jag har blivit hemskt,
        den varmed HERREN har bedrvat mig
            p sin gldande vredes dag?
      >Jes. 13,13.
 13.    Frn hjden snde han en eld
            i mina ben och frdrvade dem.
        Han bredde ut ett nt fr mina ftter,
            han sttte mig tillbaka.
        Frdelse lt han g ver mig,
            han gjorde mig maktls fr alltid.
 14.    Mina vertrdelser kntos samman
            av hans hand till ett ok,
        hopbundna lades de p min hals;
            s brt han ned min kraft.
        Herren gav mig i hnderna p mnniskor
            som jag ej kan st emot.
      >Ps. 31,11.
 15.    Alla de tappra kmpar jag hyste
            aktade Herren fr intet.
        Han lyste ut hgtid, mig till frdrv,
            fr att krossa mina unga mn.
        Ja, vinpressen trampade Herren
            till ofrd fr jungfrun dottern Juda.
      >Jes. 63,3. Klag. 2,22.
 16.    Frdenskull grter jag;
            mitt ga, det flyter i trar;
        ty fjrran ifrn mig ro de som skulle trsta mig
            och vederkvicka min sjl.
        Frdelse har gtt ver mina barn,
            ty fienden har blivit mig vermktig.
      >Jer. 14,17.
 17.    Sion rcker ut sina hnder,
            men ingen finnes, som trstar henne;
        mot Jakob bdade HERREN upp
            ovnner frn alla sidor;
        Jerusalem har blivit
            en styggelse ibland dem.
 18.    Ja, HERREN r rttfrdig,
            ty jag var genstrvig mot hans bud.
        Hren d, alla I folk,
            och sen min plga:
        mina jungfrur och mina unga mn
            fingo g i fngenskap.
      >Dan. 9,7.
 19.    Jag kallade p mina vnner,
            men de bedrogo mig.
        Mina prster och mina ldste
            frgingos i staden,
        medan de tiggde sig mat
            fr att stilla sin hunger.
 20.    Se HERRE, huru jag r i nd,
            mitt innersta r upprrt.
        Mitt hjrta vnder sig i mitt brst,
            drfr att jag var s genstrvig.
        Ute har svrdet frgjort mina barn,
            och inomhus pesten.
      >5 Mos. 32,25. Jes. 16,11. Klag. 2,11. Hes. 7,16.
 21.    Vl hr man huru jag suckar,
            men ingen finnes, som trstar mig;
        alla mina fiender hra om min olycka och frjda sig
            ver att du har gjort detta.
        Den dag du frkunnade har du ltit komma.
            Dock, dem skall det g ssom mig.
      >Jer. 50,10, 29. 51,24.
 21.    Lt all deras ondska komma infr ditt ansikte,
            och hemsk dem,
        likasom du har hemskt mig
            fr alla mina vertrdelsers skull
        ty mnga ro mina suckar,
            och mitt hjrta r sjukt.
      >Jer. 8,18.

[1]  Alfabetisk sng; se Poesi i Ordfrkl.
*25/02 Klagovisorna, 2 Kapitlet
                       Klagovisorna, 2 Kapitlet[1]

  1.    Huru hljer icke Herren genom sin vrede
            dottern Sion i mrker!
        Frn himmelen ned till jorden kastade han
            Israels hrlighet.
        Han vrdade sig icke om sin fotapall
            p sin vredes dag.
      >1 Krn. 28,2. Ps 132,7.
  2.    Utan skonsamhet frdrvade Herren
            alla Jakobs boningar;
        i sin frgrymmelse brt han ned
            dottern Judas fsten,
        ja, han slog dem till jorden, han oskrade
            riket och dess furstar.
  3.    I sin vredes gld hgg han av
            vart Israels horn;
        han hll sin hgra hand tillbaka,
            nr fienden kom.
        Jakob frbrnde han lik en lgande eld,
            som frtr allt runt omkring.
  4.    Han spnde sin bge ssom en fiende,
            med sin hgra hand stod han fram ssom en ovn
        och drpte alla som voro vra gons lust.
        ver dottern Sions hydda utgt han
            sin vrede ssom en eld.
      >Ps. 7,13.
  5.    Herren kom ssom en fiende
            och frdrvade Israel,
        han frdrvade alla dess palats,
            han frstrde dess fsten;
        s hopade han ver dottern Juda
            jmmer p jmmer.
  6.    Och han brt ned sin hydda ssom en trdgrd,
            han frstrde sin hgtidsplats.
        Bde hgtid och sabbat lt HERREN
            bliva frgtna i Sion,
        och i sin vredes frgrymmelse frskt han
            bde konung och prst.
  7.    Herren frkastade sitt altare,
            han gav sin helgedom till spillo.
        Murarna omkring hennes palatser
            gav han i fiendernas hand.
        De hovo upp rop i HERRENS hus
            ssom p en hgtidsdag.
  8.    HERREN hade beslutit att frstra
            dottern Sions murar;
        han spnde mtsnret till att frdrva
            och drog sin hand ej tillbaka.
        Han lt sorg komma ver vallar och murar;
            frfallna ligga de nu alla.
      >2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.
  9.    Hennes portar sjnko ned i jorden,
            han brckte och krossade hennes bommar.
        Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
            ingen lag finnes mer;
        hennes profeter undf ej heller
            ngon syn frn HERREN.
      >Ps. 74,9.
 10.    Dottern Sions ldste sitta dr
            stumma p jorden,
        de hava strtt stoft p sina huvuden
            och hljt sig i sorgdrkt;
        Jerusalems jungfrur
            snka sina huvuden mot jorden.
 11.    Mina gon ro frtrda av grt,
            mitt innersta r upprrt,
        min lever r ssom utgjuten p jorden
            fr dottern mitt folks skada;
        ty barn och spenabarn frsmkta
            p gatorna i staden.
      >Klag. 1,20.
 12.    De ropa till sina mdrar:
            Var f vi brd och vin?
        Ty frsmktande ligga de ssom slagna
            p gatorna i staden;
        ja, de uppgiva sin anda
            i sina mdrars famn.
 13.    Vad jmfrligt skall jag framlgga fr dig,
            du dotter Jerusalem?
        Vilket liknande de kan jag draga fram till din trst,
            du jungfru dotter Sion?
        Din skada r ju stor ssom ett hav;
            vem kan hela dig?
 14.    Dina profeters syner
            voro falskhet och flrd,
        de blottade icke fr dig din missgrning,
            s att du kunde bliva upprttad;
        de utsagor de frkunnade fr dig
            voro falskhet och frfrelse.
      >Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.
 15.    Alla vgfarande sl ihop hnderna,
            dig till hn;
        de vissla och skaka huvudet
            t dottern Jerusalem:
        r detta den stad som man kallade 'sknhetens fullhet',
            'hela jordens frjd'?
      >Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.
 16.    Alla dina fiender sprra upp
            munnen emot dig,
        de vissla och bita samman tnderna,
            de sga: Vi hava frdrvat henne.
        Ja, detta r den dag som vi bidade efter;
            nu hava vi upplevat och sett den.
      >Ps. 22,14. Klag. 3,46.
 17.    HERREN har gjort vad han hade beslutit,
            han har fullbordat sitt ord,
        vad han fr lnge sedan hade frordnat;
            han har brutit ned utan frskoning.
        Och han har ltit fienden gldjas ver dig,
            han har upphjt dina ovnners horn.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 18.    Deras hjrtan ropa till Herren.
            Du dottern Sions mur,
        lt dina trar rinna som en bck,
            bde dag och natt;
        lt dig icke frtrttas,
            unna ditt ga ingen ro.
 19.    St upp, ropa hgt i natten,
            nr dess vkter begynna,
        utgjut ditt hjrta ssom vatten
            infr Herrens ansikte;
        lyft upp till honom dina hnder
            fr dina barns liv,
        ty de frsmkta av hunger
            i alla gators hrn.
      >Ps. 62,9.
 20.    Se, HERRE, och akta p
            vem du s har hemskt.
        Skola d kvinnor ndgas ta sin livsfrukt,
            barnen som de hava burit i sin famn?
        Skall man i Herrens helgedom
            drpa prster och profeter?
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.
 21.    P jorden, ute p gatorna, ligga de,
            bde unga och gamla;
        mina jungfrur och mina unga mn
            hava fallit fr svrd.
        Du drpte p din vredes dag,
            du slaktade utan frskoning.
 22.    Ssom till en hgtidsdag kallade du samman mot mig
            frskrckelser ifrn alla sidor;
        och p HERRENS vredes dag fanns ingen
            som blev rddad och slapp undan.
        Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
            dem frgjorde min fiende.
      >Klag. 1,15.

[1]  Alfabetisk sng; se Poesi i Ordfrkl.
*25/03 Klagovisorna, 3 Kapitlet
                       Klagovisorna, 3 Kapitlet[1]

  1.    Jag r en man som har prvat elnde
            under hans vredes ris.
  2.    Mig har han frt och ltit vandra
            genom mrker och genom ljus.
  3.    Ja, mot mig vnder han sin hand bestndigt,
            ter och ter.
  4.    Han har uppfrtt mitt ktt och min hud,
            han har krossat benen i mig.
      >Ps. 51,10.
  5.    Han har kringskansat och omvrvt mig
            med gift och vedermda.
  6.    I mrker har han lagt mig
            ssom de lngesedan dda.
      >Ps. 143,3.
  7.    Han har kringmurat mig, s att jag ej kommer ut,
            han har lagt p mig tunga fjttrar.
  8.    Huru jag n klagar och ropar,
            tillstoppar han ronen fr min bn.
      >Job 19,7. Ps. 22,3.
  9.    Med huggen sten har han murat fr mina vgar,
            mina stigar har han gjort svra.
      >Job 19.8.
 10.    En lurande bjrn r han mot mig,
            ett lejon som ligger i frst.
      >Hos. 5,14. 13,7 f.
 11.    Han frde mig p villovg och rev mig i stycken,
            frdelse lt han g ver mig.
 12.    Han spnde sin bge och satte mig upp
            till ett ml fr sin pil.
      >Job 16,12. Ps. 7,13. Klag. 2,4.
 13.    Ja, pilar frn sitt koger snde han
            in i mina njurar.
 14.    Jag blev ett tlje fr hela mitt folk
            en visa fr dem hela dagen.
      >Job 30,9. Ps. 69,12 f. Jer. 20,7.
 15.    Han mttade mig med bittra rter,
            han gav mig malrt att dricka.
 16.    Han lt mina tnder bita snder sig p stenar,
            han hljde mig med aska.
 17.    Ja, du frkastade min sjl och tog bort min frid;
            jag visste ej mer vad lycka var.
 18.    Jag sade: Det r ute med min livskraft
            och med mitt hopp till HERREN.
 19.    Tnk p mitt elnde och min husvillhet,
            p malrten och giftet!
 20.    Stadigt tnker min sjl drp
            och r bedrvad i mig.
 21.    Men detta vill jag besinna,
            och drfr skall jag hoppas:
 22.    HERRENS nd r det att det icke r ute med oss,
            ty det r icke slut med hans barmhrtighet.
 23.    Den r var morgon ny,
            ja, stor r din trofasthet.
 24.    HERREN r min del, det sger min sjl mig;
            drfr vill jag hoppas p honom.
      >Ps. 16,5. 73,26. 119,57.
 25.    HERREN r god mot dem som frbida honom,
            mot den sjl som sker honom.
 26.    Det r gott att hoppas i stillhet
            p hjlp frn HERREN.
 27.    Det r gott fr en man att han fr bra
            ett ok i sin ungdom.
      >Ps. 119,71. Matt. 11,29.
 28.    M han sitta ensam och tyst,
            nr ett sdant plgges honom.
 29.    M han snka sin mun i stoftet;
            kanhnda finnes nnu hopp.
 30.    M han vnda kinden till t den som slr honom
            och lta mtta sig med smlek.
      >Matt. 5,39.
 31.    Ty Herren frkastar icke
            fr evig tid;
      >Ps. 103,9.
 32.    utan om han har bedrvat, s frbarmar han sig igen,
            efter sin stora nd.
 33.    Ty icke av villigt hjrta plgar han mnniskors barn
            och vllar dem bedrvelse.
 34.    Att man krossar under sina ftter
            alla fngar i landet,
 35.    att man vrnger en mans rtt
            infr den Hgstes ansikte,
 36.    att man gr ortt mot en mnniska i ngon hennes sak,
            skulle Herren icke se det?
 37.    Vem sade, och det vart,
            om det ej var Herren som bjd?
      >Ps. 33,9.
 38.    Kommer icke frn den Hgstes mun
            bde ont och gott?
      >Jes. 45,7. Am. 3,6.
 39.    Varfr knorrar d en mnniska hr i livet,
            varfr en man, om han drabbas av sin synd?
      >Luk. 23,41.
 40.    Ltom oss rannsaka vra vgar och prva dem
            och omvnda oss till HERREN.
 41.    Ltom oss upplyfta vra hjrtan, svl som vra hnder,
            till Gud i himmelen.
 42.    Vi hava varit avflliga och genstrviga,
            och du har icke frltit det.
      >Ps. 106,6.
 43.    Du har hljt dig i vrede och frfljt oss,
            du har drpt utan frskoning.
 44.    Du har hljt dig i moln,
            s att ingen bn har ntt fram.
 45.    Ja, orena och fraktade lter du oss st
            mitt ibland folken.
 46.    Alla vra fiender sprra upp
            munnen emot oss.
      >Klag. 2,16.
 47.    Faror och fallgropar mta oss
            frdrv och skada.
      >Jes. 24,17. Jer. 48,43.
 48.    Vattenbckar rinna ned frn mitt ga
            fr dottern mitt folks skada.
      >Jer. 9,1. 14,17. Klag. 1,16.
 49.    Mitt ga fldar utan uppehll
            och frtrttas icke,
 50.    till dess att HERREN blickar ned frn himmelen
            och ser hrtill.
 51.    Mitt ga vllar mig plga
            fr alla min stads dttrars skull.
 52.    Jag bliver ivrigt jagad ssom en fgel
            av dem som utan sak ro mina fiender.
 53.    De vilja frgra mitt liv hr i djupet,
            de kasta stenar p mig.
      >Jer. 38,6.
 54.    Vatten strmma ver mitt huvud,
            jag sger: Det r ute med mig.
 55.    Jag kallar ditt namn, o HERRE,
            har underst i djupet.
      >Ps. 88,7.
 56.    Du hr min rst; tillslut icke ditt ra,
            bered mig lindring, d jag nu ropar.
 57.    Ja, du nalkas mig, nr jag kallar dig;
            du sger: Frukta icke.
      >Ps. 145,18.
 58.    Du utfr, Herre, min sjls sak,
            du frlossar mitt liv.
 59.    Du ser, HERRE, den ortt mig vederfares;
            skaffa mig rtt.
 60.    Du ser all deras hmndgirighet,
            alla deras anslag mot mig.
 61.    Du hr deras smdelser, HERRE,
            alla deras anslag mot mig.
 62.    Vad mina motstndare tala och tnka ut
            r bestndigt riktat mot mig.
 63.    Akta p huru de hava mig till sin visa,
            evad de sitta eller st upp.
 64.    Du skall giva dem vedergllning, HERRE,
            efter deras hnders verk.
      >Ps. 28,4.
 65.    Du skall lgga ett tckelse ver deras hjrtan;
            din frbannelse skall komma ver dem.
      >Ps. 69,24. 2 Kor. 3,14 f.
 66.    Du skall frflja dem i vrede och frgra dem,
            s att de ej best under HERRENS himmel.

[1]  Alfabetisk sng; se Poesi i Ordfrkl.
*25/04 Klagovisorna, 4 Kapitlet
                       Klagovisorna, 4 Kapitlet[1]

  1.    Huru har icke guldet bervats sin glans,
            den dla metallen frvandlats!
        Heliga stenar ligga kringkastade
        i alla gators hrn.
  2.    Sions dlaste sner
            som aktades lika med fint guld,
        huru rknas de icke nu ssom lerkrl,
            krukmakarhnders verk!
      >Jer. 19,11.
  3.    Sjlva schakalerna rcka spenarna t sina ungar
            fr att giva dem di;
        men dottern mitt folk har blivit grym,
            lik strutsen i knen.
      >Job 39,16 f.
  4.    Spenabarnets tunga
            lder av trst vid dess gom;
        le spda barnen bedja om brd,
            men ingen bryter sdant t dem.
      >Ps. 137,6. Klag. 2,11 f.
  5.    De som frr to lckerheter
            frsmkta nu p gatorna;
        de som uppfddes i scharlakan
            mste nu ligga i dyn.
  6.    S var dottern mitt folks missgrning strre
            n Sodoms synd,
        Sodoms, som omstrtades i ett gonblick,
            utan att mnniskohnder kommo drvid.
      >1 Mos. 18,20. 19,24 f. Hes. 16,46 f.
  7.    Hennes furstar voro mer glnsande n sn,
            de voro vitare n mjlk,
        deras hy var rdare n korall,
            deras utseende var likt safirens.
  8.    Nu hava deras ansikten blivit mrkare n svart frg,
            man knner icke igen dem p gatorna;
        deras hud sitter fastklibbad vid benen,
            den har frtorkats och blivit ssom tr.
  9.    Lyckligare voro de som drptes med svrd,
            n de ro, som drpas av hunger,
        de som tras bort under kval,
            utan nring frn marken.
      >Jer.8,3.
 10.    Med egna hnder mste msinta kvinnor
            koka sina barn
        fr att hava dem till fda
            vid dottern mitt folks skada.
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,58. 2 Kon. 6,29. Jer. 19,9. Klag. 2,10.
 11.    HERREN har uttmt sin frtrnelse,
            utgjutit sin vredes gld;
        i Sion har han tnt upp en eld,
            som har frtrt dess grundvalar.
      >Jer. 17,27. Hes. 7,8.
 12.    Ingen konung p jorden hade trott det,
            ingen som bor p jordens krets,
        att ngon ovn eller fiende skulle komma in
            genom Jerusalems portar.
 13.    Fr dess profeters synders skull har s skett,
            fr dess prsters missgrningar,
        drfr att de drinne utgto
            de rttfrdigas blod.
      >Jer. 5,31. 23,21. 26,8 f. Matt. 23,35.
 14.    Ssom blinda irra de omkring p gatorna,
            flckade av blod.
        s att ingen finnes, som vgar
            komma vid deras klder.
 15.    Viken undan! Oren!, s ropar man framfr dem;
            Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!
        ja, flyktiga och ostadiga mste de vara;
            bland hedningarna sger man om dem:
        De skola ej mer finna ngon boning.
      >3 Mos. 13,45.
 16.    HERRENS syn frskingrar dem,
            han vill icke mer akta p dem;
        mot prsterna visas intet undseende,
            mot de ldste ingen misskund.
 17.    nnu frsmkta vra gon
            i ffng vntan efter hjlp;
        frn vrt vrdtorn speja vi
            efter ett folk som nd ej kan frlsa oss.
 18.    Han lurar p vara steg,
            s att vi ej vga g p vra gator.
        Vr nde r nra, vara dagar ro ute;
            ja, vr ande har kommit.
 19.    Vra frfljare voro snabbare
            n himmelens rnar;
        p bergen jagade de oss,
            i knen lade de frst fr oss.
 20.    HERRENS smorde, han som var vr livsflkt,
            blev fngad i deras gropar,
        han under vilkens skugga vi hoppades
            att f leva bland folken.
      >2 Kon. 25,5 f. Jer. 52,8 f.
 21.    Ja, frjda dig och var glad, du dotter Edom,
            du som bor i Us' land!
        Ocks till dig skall kalken komma;
            du skall varda drucken och f ligga blottad.
      >Ps. 137,7. Jer. 25,15, 21. 49,12.
 22.    Din missgrning r ej mer, du dotter Sion;
            han skall ej ter fra dig bort i fngenskap.
        Men din missgrning, du dotter Edom, skall han hemska;
            han skall uppenbara dina synder.
      >Jes. 40,2.

[1]  Alfabetisk sng; se Poesi i Ordfrkl.
*25/05 Klagovisorna, 5 Kapitlet
                       Klagovisorna, 5 Kapitlet

  1.    Tnk, HERRE, p vad som har vederfarits oss
        skda ned och se till vr smlek.
  2.    Vr arvedel har kommit i frmlingars go,
        vra hus i utlnningars.
      >5 Mos. 28,30 f.
  3.    Vi hava blivit vrnlsa, vi hava ingen fader;
        vra mdrar ro ssom nkor.
  4.    Vattnet som tillhr oss f vi dricka allenast fr penningar;
        vr egen ved mste vi betala.
  5.    Vra frfljare ro oss p halsen;
        huru trtta vi n ro, unnas oss dock ingen vila.
  6.    Vi hava mst giva oss under Egypten,
        under Assyrien, fr att f brd till att mtta oss med.
  7.    Vra fder hava syndat, de ro icke mer,
        vi mste bra deras missgrningar.
      >2 Mos. 20,5. Jer. 31,29. Hes. 18,2.
  8.    Trlar f rda ver oss;
        ingen finnes, som rycker oss ur deras vld.
  9.    Med fara fr vrt liv hmta vi vrt brd,
        brga det undan knens svrd.
 10.    Vr hud r gldande ssom en ugn,
        fr brnnande hungers skull.
 11.    Kvinnorna krnkte man i Sion,
        jungfrurna i Juda stder.
 12.    Furstarna blevo upphngda av deras hnder,
        fr de ldste visade de ingen frsyn.
      >5 Mos. 28,50.
 13.    Ynglingarna mste bra p kvarnstenar,
        och gossarna dignade under vedbrdor.
 14.    De gamla sitta icke mer i porten,
        de unga hava upphrt med sitt strngaspel.
 15.    Vra hjrtan hava icke mer ngon frjd
        i sorgelt r vr dans frvandlad.
      >Job 30,31.
 16.    Kronan har fallit ifrn vrt huvud;
        ve oss, att vi syndade s!
      >Job 19,9. Jer. 13,18. Hes. 21,26.
 17.    Drfr hava ock vra hjrtan blivit sjuka,
        drfr ro vra gon frmrkade,
 18.    fr Sions bergs skull, som nu ligger de,
        s att rvarna strva omkring drp.
 19.    Du, HERRE, tronar evinnerligen;
        din tron bestr frn slkte till slkte.
      >Ps. 9,8. 29,10. 102,13. 145,13.
 20.    Varfr vill du fr alltid frgta oss,
        frkasta oss fr bestndigt?
 21.    Tag oss ter till dig, HERRE, s att vi f vnda ter;
        frnya vra dagar, s att de bliva ssom fordom.
      >Jer. 31,18.
 22.    Eller har du alldeles frkastat oss?
        Frtrnas du p oss s vermttan?
