@c -*- 1917 -*-
*07/ Domarboken
*07/01 Domarboken, 1 Kapitlet
                        Domarboken, 1 Kapitlet

                 Israeliternas strider med kananerna
                          efter Josuas dd.

  1.  Efter Josuas dd frgade Israels barn HERREN och sade: Vem
      bland oss skall frst draga upp mot kananerna och strida mot
      dem?
  2.  HERREN sade: Juda skall gra det; se, jag har givit landet i
      hans hand.
  3.  D sade Juda till sin broder Simeon: Drag upp med mig in i min
      arvslott, och lt oss strida mot kananerna, s skall jag sedan
      tga med dig in i din arvslott.  S tgade d Simeon med honom.
  4.  Nr nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananerna och perisserna i
      deras hand, s att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
  5.  Ty vid Besek trffade de p Adoni-Besek och stridde mot honom och
      slogo s kananerna och perisserna.
  6.  Och Adoni-Besek flydde, men de frfljde honom och grepo honom
      och hggo av honom hans tummar och stortr.
  7.  D sade Adoni-Besek: Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
      stortr hmtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
      grningar har Gud nu vedergllt mig.  Sedan frde de honom till
      Jerusalem, och dr dog han.

  8.  Men Juda barn belgrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
      invnare med svrdsegg; drefter satte de eld p staden.
  9.  Sedan drogo Juda barn ned fr att strida mot de kananer som
      bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Lglandet.
 10.  Och Juda tgade stad mot de kananer som bodde i Hebron --
      vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman
      och Talmai.
 11.  Drifrn tgade de stad mot Debirs invnare.  Men Debir hette
      fordom Kirjat-Sefer.
 12.  Och Kaleb sade: t den som angriper Kirjat-Sefer och intager
      det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.
 13.  Nr d Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
      gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
 14.  Och nr hon kom till honom, intalade hon honom att begra ett
      stycke kermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned frn
      snan.  D sade Kaleb till henne: Vad nskar du?
 15.  Hon sade till honom: Lt mig f en avskedssknk; eftersom du
      har gift bort mig till det torra Sydlandet, m du giva mig
      vattenkllor.  D gav Kaleb henne Illitkllorna och
      Tatitkllorna.

 16.  Och kainens, Moses svrfaders, barn hade dragit upp frn
      Palmstaden med Juda barn till Juda ken, sder om Arad; de gingo
      stad och bosatte sig bland folket dr.

 17.  Men Juda tgade stad med sin broder Simeon, och de slogo de
      kananer som bodde i Sefat; och de gvo staden till spillo; s
      fick den namnet Horma[1].
 18.  Drefter intog Juda Gasa med dess omrde, Askelon med dess
      omrde och Ekron med dess omrde.
 19.  Och HERREN var med Juda, s att de intogo bergsbygden; men de
      kunde icke frdriva dem som bodde i dalbygden, drfr att dessa
      hade stridsvagnar av jrn.
 20.  Och de gvo Hebron t Kaleb, ssom Mose hade freskrivit; och
      han frdrev drifrn Anaks tre sner.
 21.  Men jebuserna, som bodde i Jerusalem, blevo icke frdrivna av
      Benjamins barn; drfr bodde ock jebuserna kvar bland Benjamins
      barn i Jerusalem, ssom de gra nnu dag.

 22.  S drogo ock mnnen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
      med dem.
 23.  Och mnnen av Josefs hus lto bespeja Betel, samma stad som
      fordom hette Lus.
 24.  D fingo deras kunskapare se en man g ut ur staden, och de sade
      till honom: Visa oss var vi kunna komma in i staden, s vilja
      vi sedan gra barmhrtighet med dig.
 25.  Nr han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
      slog de stadens invnare med svrdsegg; men den mannen och hela
      hans slkt lto de g.
 26.  Och mannen begav sig till hetiternas land; dr byggde han en
      stad och gav den namnet Lus, ssom den heter nnu i dag.

 27.  Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
      heller Taanak med underlydande orter; och ej heller frdrevo de
      invnarna i Dor och underlydande orter, ej heller invnarna i
      Jibleam och underlydande orter, ej heller invnarna i Megiddo
      och underlydande orter, utan kananerna frmdde hlla sig kvar
      dr i landet.
 28.  Nr sedan israeliterna blevo de starkare, lto de kananerna
      bliva arbetspliktiga under sig; de frdrevo dem icke heller d.

 29.  Icke heller frdrev Efraim de kananer som bodde i Geser, utan
      kananerna bodde kvar bland dem dr i Geser.

 30.  Sebulon frdrev icke invnarna i Kitron och invnarna i Nahalol,
      utan kananerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
      under dem.

 31.  Aser frdrev icke invnarna i Acko eller invnarna i Sidon, ej
      heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
 32.  Allts bodde aseriterna bland kananerna, landets gamla
      inbyggare; ty de frdrevo dem icke.

 33.  Naftali frdrev icke invnarna i Bet-Semes, ej heller invnarna
      i Bet-Anat, utan bodde ibland kananerna, landets gamla
      inbyggare; men invnarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
      arbetspliktiga t dem.

 34.  Men amorerna trngde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
      tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
 35.  Och amorerna frmdde hlla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
      Saalbim; men Josefs barns hand blev tung ver dem, s att de
      blevo arbetspliktiga under dessa.
 36.  Och amorernas omrde strckte sig frn Skorpionhjden, frn
      Sela vidare uppt.

[1]  Se noten till 4 Mos. 21:3.
*07/02 Domarboken, 2 Kapitlet
                        Domarboken, 2 Kapitlet

                 Bestraffning av Israels ohrsamhet.
                    Tillstndet under domartiden.

  1.  Och HERRENS ngel kom frn Gilgal upp till Bokim.  Och han sade:
      Jag frde eder upp ur Egypten och lt eder komma in i det land
      som jag med ed hade lovat t edra fder; och jag sade: 'Jag
      skall icke bryta mitt frbund med eder till evig tid.
      >1 Mos. 15,18. 17,7 f. 5 Mos. 29,14 f.
  2.  I ter skolen icke sluta frbund med detta lands inbyggare; I
      skolen bryta ned deras altaren.'  Men I haven icke velat hra min
      rst.  Vad haven I gjort!  --
      >2Mos. 23,32f.  34,12 f. 4 Mos. 33,52 f. 2 Mos. 7,2 f. 12,3.
  3.  Drfr sger jag nu ock: 'Jag vill icke frjaga dem fr eder,
      utan de skola trnga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
      eder till en snara.'
      >5 Mos. 7,16. Jos. 23,13.
  4.  Nr HERRENS ngel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
      brast folket ut i grt.
  5.  Och de gvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade dr t
      HERREN.

  6.  Sedan Josua hade ltit folket g, drogo Israels barn stad var
      och en till sin arvedel, fr att taga landet i besittning.
      >Jos. 24,28.
  7.  Och folket tjnade HERREN, s lnge Josua levde, och s lnge de
      ldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
      alla de stora grningar HERREN hade gjort fr Israel.
      >Jos. 24,31.
  8.  Men HERRENS tjnare Josua, Nuns son, dog, nr han var ett hundra
      tio r gammal.
      >Jos. 24,29 f.
  9.  Och man begrov honom p hans arvedels omrde i Timna-Heres i
      Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
 10.  Nr sedan ocks hela det slktet hade blivit samlat till sina
      fder, kom ett annat slkte upp efter dem, ett som icke visste
      av HERREN eller de grningar som han hade gjort fr Israel.
      >5 Mos. 31,16.
 11.  D gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS gon och tjnade
      Baalerna.
      >4 Mos.25,3.Dom. 8,33. 2 Kon. 1,2,6.
 12.  De vergvo HERREN, sina fders Gud, som hade frt dem ut ur
      Egyptens land, och fljde efter andra gudar, de folks gudar, som
      bodde omkring dem, och dessa tillbdo de; drmed frtrnade de
      HERREN.
 13.  Ty nr de vergvo HERREN och tjnade Baal och Astarterna,
      >Dom. 10,6 f. 1 Sam. 31,10. 1 Kon. 11,5,33. 2Kon.23,13.
 14.  upptndes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
      plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han slde dem i
      deras fienders hand dr runt omkring, s att de icke mer kunde
      st emot sina fiender.
      >Dom. 3,8. 4,2. Ps. 44,13. Jes. 50,1.
 15.  Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, s att de kommo
      i olycka, ssom HERREN hade hotat, och ssom HERREN hade svurit
      att det skulle g dem, och de kommo i stor nd.
      >3 Mos. 26,17, 33. 5 Mos. 28,15 f.
 16.  D lt HERREN domare[2] uppst, som frlste dem ur deras
      plundrares hand.
      >Dom. 3,9 f., 15.
 17.  Men de hrde icke heller p sina domare, utan lupo i trols
      avfllighet efter andra gudar och tillbdo dem; de veko med hast
      av ifrn den vg som deras fder hade vandrat, i lydnad fr
      HERRENS bud, och gjorde icke ssom de.

 18.  Nr HERREN allts lt ngon domare uppst bland dem, var han med
      domaren och frlste dem ur deras fienders hand, s lnge domaren
      levde; ty d de jmrade sig ver sina frtryckare och plgare,
      frbarmade sig HERREN.
      >Dom. 10,16.
 19.  Men nr domaren dog, vnde de tillbaka och togo sig till vad
      frdrvligt var, nnu mer n deras fder, s att de fljde efter
      andra gudar och tjnade och tillbdo dem; de avstodo icke frn
      sina grningar och sin hrdnackenhet.
 20.  Drfr upptndes HERRENS vrede mot Israel, s att han sade:
      Eftersom detta folk har vertrtt det frbund som jag stadgade
      fr deras fder, och icke har velat hra min rst,
 21.  drfr skall icke heller jag hdanefter frdriva fr dem en enda
      man av de folk som Josua lmnade efter sig, nr han dog;
 22.  ty jag skall med dem stta Israel p prov, om de vilja hlla
      HERRENS vg och vandra drp, ssom deras fder hava hllit den,
      eller om de icke vilja det.
      >Dom. 3,4.
 23.  Allts lt HERREN dessa folk bliva kvar och frdrev dem icke med
      hast; han gav dem icke i Josuas hand.

[1]  D. . de grtande.
[2]  Se Domare i Ordfrkl.
*07/03 Domarboken, 3 Kapitlet
                        Domarboken, 3 Kapitlet

                       Otniel, Ehud och Samgar.

  1.  Dessa voro de folk som HERREN lt bliva kvar, fr att genom dem
      stta Israel p prov, alla de israeliter nmligen, som icke
      hade varit med om alla krigen i Kanaan
      >5 Mos. 7,22.
  2.  -- allenast p det att dessa Israels barns efterkommande skulle
      f vara med om sdana, fr att han s skulle lra dem att fra
      krig, dock allenast dem som frut icke hade varit med om sdana
      --:
  3.  filisternas fem hvdingar och alla kananer och sidonier, samt
      de hiver som bodde i Libanons bergsbygd, frn berget
      Baal-Hermon nda dit dr vgen gr till Hamat.
      >Jos. 13,2 f.
  4.  Med dessa ville HERREN stta Israel p prov, fr att frnimma om
      de ville hrsamma de bud som han hade givit deras fder.
      >5 Mos 8,2 Dom 2,22.
  5.  D nu Israels barn bodde: ibland kananerna, hetiterna,
      amorerna, perisserna, hiverna och jebuserna,
  6.  togo de deras dttrar till hustrur t sig och gvo sina dttrar
      t deras sner och tjnade deras gudar.
      >2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f.

  7.  S gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS gon och glmde
      HERREN, sin Gud, och tjnade Baalerna och Aserorna.
  8.  D upptndes HERRENS vrede mot Israel, och han slde dem i
      Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
      barn mste tjna Kusan-Risataim i tta r.
  9.  Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lt d bland
      Israels barn en frlsare uppst, som frlste dem, nmligen
      Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
 10.  HERRENS Ande kom ver honom, och han blev domare i Israel, och
      nr han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
      i Aram, i hans hand, s att hans hand blev Kusan-Risataim
      vermktig.
 11.  Och landet hade nu ro i fyrtio r; s dog Otniel, Kenas' son.
      >Dom 8,28.

 12.  Men Israels barn gjorde ter vad ont var i HERRENS gon, d gav
      HERREN Eglon, konungen i Moab, makt ver Israel, eftersom de
      gjorde vad ont var i HERRENS gon.
 13.  Denne frenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tgade han
      stad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
 14.  Och Israels barn mste nu tjna: Eglon, konungen i Moab, i
      aderton r.

 15.  Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lt d bland dem
      en frlsare uppst, benjaminiten Ehud, Geras son, en vnsterhnt
      man.  Nr Israels barn genom honom skulle snda sina sknker till
      Eglon, konungen i Moab,
 16.  gjorde sig Ehud ett tveeggat svrd, en fot lngt; och han band
      detta under sina klder vid sin hgra lnd.
 17.  S verlmnade han sknkerna till Eglon, konungen i Moab.  Men
      Eglon var en mycket fet man.
 18.  Nr han nu hade verlmnat sknkerna, lt han folket som hade
      burit dem g sin vg.
 19.  Men sjlv vnde han tillbaka frn Beltesplatsen vid Gilgal och
      lt sga: Jag har ett hemligt rende till dig, o konung.  Nr
      denne d sade: Lmnen oss i ro, gingo alla de som stodo
      omkring honom ut drifrn.
 20.  Men sedan Ehud hade kommit in till honom, dr han satt i
      sommarsalen, som han hade fr sig allena, sade Ehud: Jag har
      ett ord frn Gud att sga dig.  D stod han upp frn sin stol.
 21.  Men Ehud rckte ut sin vnstra hand och tog svrdet frn sin
      hgra lnd och sttte det i hans buk,
 22.  s att ock fstet fljde med in efter klingan, och klingan
      omslts av fettet, ty han drog icke ut svrdet ur hans
      buk.  Drefter gick Ehud ut i frsalen;
 23.  och nr han hade kommit ditut, i frhallen, stngde han igen
      drrarna till salen efter sig och riglade dem.
 24.  Sedan, d han hade gtt sin vg, kommo Eglons tjnare, och nr
      de fingo se att drrarna till salen voro riglade, tnkte de:
      Frvisso har han ngot avsides bestyr i sin sommarkammare.
      >1 Sam. 24,4.
 25.  Men sedan de hade vntat lnge och vl, och han nd icke
      ppnade drrarna till salen, togo de nyckeln och ppnade sjlva,
      och se, d lg deras herre dd dr p golvet.
 26.  Men Ehud hade flytt undan, medan de drjde; han hade redan
      hunnit frbi Beltesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
 27.  Och s snart han hade kommit hem, lt han stta i basun Efraims
      bergsbygd; d drogo Israels barn ned frn bergsbygden med honom
      i spetsen fr sig.
 28.  Och han sade till dem: Fljen efter mig, ty HERREN har givit
      edra fiender, moabiterna, i eder hand.  D drogo de efter honom
      lngre ned och besatte vadstllena ver Jordan fr moabiterna
      och lto ingen komma ver.
 29.  Dr slogo de d moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
      ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
 30.  S blev Moab d kuvat under Israels hand.  Och landet hade nu ro
      i ttio r.
 31.  Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filisterna, sex
      hundra man, med en oxpik.  Ocks han frlste Israel.
*07/04 Domarboken, 4 Kapitlet
                        Domarboken, 4 Kapitlet

                  Debora.  Baraks seger ver Sisera.
                             Siseras dd.

  1.  Men Israels barn gjorde ter vad ont var i HERRENS gon, nr
      Ehud var dd.
  2.  D slde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
      regerade i Hasor.  Hans hrhvitsman var Sisera, och denne bodde
      i Haroset-Haggoim.
      >Jos. 11,10. 1 Sam. 12,9.
  3.  Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
      stridsvagnar av jrn, och han frtryckte Israels barn vldsamt i
      tjugu r.

  4.  Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var p den tiden
      domarinna i Israel.
  5.  Hon plgade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
      Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
      att hon skulle skipa rtt.
  6.  Hon snde nu och lt kalla till sig Barak, Abinoams son, frn
      Kedes i Naftali, och sade till honom: Se, HERREN, Israels Gud,
      bjuder: Drag stad upp p berget Tabor och tag med dig tio tusen
      man av Naftali barn och Sebulons barn.
      >Hebr. 11,32.
  7.  Ty jag vill draga Sisera, Jabins hrhvitsman, med hans vagnar
      och skaror, till dig vid bcken Kison och giva honom i din
      hand.
  8.  Barak sade till henne: Om du gr med mig, s gr jag, men om du
      icke gr med mig, s gr icke heller jag.
  9.  D svarade hon: Ja, jag skall g med dig; dock skall ran d
      icke bliva din p den vg du nu gr, utan HERREN skall slja
      Sisera i en kvinnas hand.  S stod Debora upp och gick med Barak
      till Kedes.

 10.  D bdade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
      tusen man fljde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
 11.  Men kainen Heber hade skilt sig frn de vriga kainerna,
      Hobabs, Moses svrfaders, barn; och han hade sina tltplatser
      nda till terebinten i Saannim vid Kedes.
      >4 Mos. 10,29. Dom. 1,16.
 12.  Och man berttade fr Sisera att Barak, Abinoams son, hade
      dragit upp p berget Tabor.
 13.  D bdade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
      av jrn, drtill ock allt folk han hade, att draga frn
      Haroset-Haggoim till bcken Kison.
 14.  Men Debora sade till Barak: St upp, ty detta r den dag p
      vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
      ut framfr dig.  S drog d Barak ned frn berget Tabor, och tio
      tusen man fljde honom.
 15.  Och HERREN snde frvirring ver Sisera och alla hans vagnar och
      hela hans hr, s att de veko tillbaka fr Baraks svrd; och
      Sisera steg ned frn sin vagn och flydde till fots.
      >Ps. 83,10.
 16.  Och Barak jagade efter vagnarna och hren nda till
      Haroset-Haggoim.  Och hela Siseras hr fll fr svrdsegg; icke
      en enda kom undan.

 17.  Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
      kainen Hebers hustrus, tlt; ty vnskap rdde mellan Jabin,
      konungen i Hasor, och kainen Hebers hus.
 18.  D gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: Kom in, min
      herre, kom in till mig, frukta intet.  S gick han d in till
      henne i tltet, och hon hljde ver honom med ett tcke.
 19.  Och han sade till henne: Giv mig litet vatten att dricka, ty
      jag r trstig.  D ppnade hon mjlk- krlet och gav honom att
      dricka och hljde sedan ter ver honom.
 20.  Och han sade till henne: Stll dig vid ingngen till tltet;
      och kommer ngon och frgar dig om ngon r hr, s svara nej.
 21.  Men Jael, Hebers hustru, grep en tltplugg och tog en hammare i
      sin hand, gick drefter sakta in till honom och slog pluggen
      genom tinningen p honom, s att den gick ned i marken.  S
      ddades han, dr han lg frsnkt i tung smn, medtagen av
      trtthet.
      >Judit 13,6 f.
 22.  I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; d gick Jael ut
      emot honom och sade till honom: Kom hit, s skall jag visa dig
      den man som du sker.  Nr han d gick in till henne, fick han
      se Sisera ligga dd dr, med tltpluggen genom tinningen.

 23.  S lt Gud p den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
      Israels barn.
 24.  Och Israels barns hand vilade allt tyngre p Jabin, konungen i
      Kanaan; och till slut frgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.
*07/05 Domarboken, 5 Kapitlet
                        Domarboken, 5 Kapitlet

                    Deboras och Baraks segersng.

  1.  De sjngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sng:

  2.    Att hrfrare frde an i Israel,
          att folket villigt fljde dem --
          loven HERREN drfr!
      >Dom. 4,10.
  3.    Hren, I konungar;
          lyssnen, I furstar.
        Till HERRENS ra
          vill jag, vill jag sjunga,
        lovsga HERREN,
          Israels Gud.

  4.    HERRE, nr du drog ut frn Seir,
        nr du gick fram ifrn Edoms mark,
        d bvade jorden,
          d strmmade det frn himmelen,
        d strmmade vatten
          ned ifrn molnen;
      >2 Mos. 19,16 f. 5 Mos. 2,3 f. 33,2. Ps. 68,8 f. 77,18. 97,5. 114,7.
  5.    bergen sklvde
          infr HERRENS ansikte,
        ja, Sinai infr HERRENS,
          Israels Guds, ansikte.

  6.    I Samgars dagar,
          Anats sons,
        i Jaels dagar
          lgo vgarna de;
        vandrarna mste frdas
           svra omvgar.
      >Dom. 3,31.
  7.    Inga styresmn funnos,
          inga funnos mer i Israel,
        frrn du stod upp, Debora,
        stod upp ssom en moder i Israel.
      >Dom. 4,4.
  8.    Man valde sig nya gudar;
          d ndde striden fram till portarna.
        Men ingen skld, intet spjut var att se
        hos de fyrtio tusen i Israel.
      >5 Mos. 32,17. 1 Sam. 13,19 f.

  9.    Mitt hjrta tillhr Israels hvdingar
        och dem bland folket, som villigt fljde;
 10.    ja, loven HERREN.
        I som riden p vita sninnor,
          I som sitten hemma p mattor,
        och I som vandren p vgen, talen hrom.
 11.    Nr man under rop
          skiftar byte mellan vattenhoarna,
        d lovprisar man dr
          HERRENS rttfrdiga grningar,
        att han i rttfrdighet regerar i Israel.
        D drog HERRENS folk
          ned till portarna.
 12.    Upp, upp, Debora!
        Upp, upp, sjung din sng!
        St upp, Barak;
          tag dig fngar,
          du Abinoams son.

 13.    D satte folkets kvarleva
          de tappre till anfrare,
        HERREN satte mig
          till anfrare ver hjltarna.
 14.    Frn Efraim kommo mn
          som hade rotfst sig i Amalek;
        Benjamin fljde dig
          och blandade sig med dina skaror.
        Ned ifrn Makir
          drogo hvdingar stad,
        och frn Sebulon mn
         som buro anfrarstav.
      >Jos. 17,1. Dom. 12,15.
 15.    Furstarna i Isaskar
          slto sig till Debora;
        och likasom Isaskar,
         s gjorde ock Barak;
        ned i dalen skyndade man i dennes spr.

          Bland Rubens tter
          hllos stora rdslag.
 16.    Men varfr satt du kvar
          ibland dina fllor
        och lyssnade till fljtspel vid hjordarna?
        Ja, av Rubens tter
        frdes stora verlggningar.
 17.    Gilead stannade
          p andra sidan Jordan.
        Och Dan varfr -- drjer han
          nnu vid skeppen?
        Aser satt kvar
          vid havets strand,
          vid sina vikar stannade han.
      >Jos. 13,24 f. 19,24 f., 40 f.
 18.    Men Sebulon var ett folk
          som prisgav sitt liv t dden,
        Naftali likas,
          p stridsfltets hjder.

 19.    Konungar drogo fram och stridde
        ja, d stridde Kanaans konungar
        vid Taanak, invid Megiddos vatten;
        men byte av silver vunno de icke.
 20.    Frn himmelen frdes strid,
        stjrnorna stridde
        frn sina banor mot Sisera.
      >2 Mos. 14,24 f. Jos. 10,l2 f. Dom. 4,15.

 21.    Bcken Kison ryckte dem bort,
          urtidsbcken,
          bcken Kison.
        G fram, min sjl, med makt!
      >Dom. 4,13.
 22.    D stampade hstarnas hovar,
        nr deras tappra ryttare jagade framt, framt.
 23.    Frbannen Meros,
          sger HERRENS ngel,
        ja, frbannen dess inbyggare,
        drfr att de ej kommo
          HERREN till hjlp,
        HERREN till hjlp bland hjltarna.

 24.    Vlsignad vare Jael framfr andra kvinnor,
        Hebers hustru, kainens,
        vlsignad framfr alla kvinnor som bo i tlt!
      >Dom. 4,17 f. Judit 13,18.
 25.    Vatten begrde han;
            d gav hon honom mjlk,
        grddmjlk bar hon fram
            i hgtidssklen.
 26.    Sin hand rckte hon ut efter tltpluggen,
        sin hgra hand efter arbetshammaren
        med den slog hon Sisera
            och krossade hans huvud,
        sprckte hans tinning
            och genomborrade den.
 27.    Vid hennes ftter sjnk han ihop,
            fll omkull och blev liggande;
        ja, vid hennes ftter
            sjnk han ihop och fll omkull;
        dr han sjnk ihop,
            dr fll han ddsslagen.

 28.    Ut genom fnstret
            skdade hon och ropade,
        Siseras moder,
            ut genom gallret:
        Varfr drjer vl
            hans vagn att komma?
        Varfr ro de s senfrdiga,
            hans vagnshstars ftter?
 29.    D svara de klokaste
            av hennes hovtrnor,
        och sjlv giver hon sig
            detsamma svaret:
 30.    Frvisso vunno de byte,
            som de nu utskifta:
        en flicka, ja, tv
            t envar av mnnen,
        byte av praktvvnader fr Siseras rkning,
        byte av praktvvnader, brokiga tyger;
        en prktig duk, ja, tv brokiga dukar
        fr de fngnas halsar.

 31.    S m alla dina fiender
            frgs, o HERRE.
        Men de som lska honom m likna solen,
            nr den gr upp i hjltekraft.

      Och landet hade nu ro i fyrtio r.
      >Ps. 19,6. Matt. 13,43.
*07/06 Domarboken, 6 Kapitlet
                        Domarboken, 6 Kapitlet

                   Gideons kallelse.  Begynnelse av
                           befrielseverket.

  1.  Men nr Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS gon, gav
      HERREN dem i Midjans hand, i sju r.
  2.  Och Midjans hand blev Israel s vermktig, att Israels barn
      till skydd mot Midjan gjorde sig de hlor som nu ro att se i
      bergen, s ock grottorna och bergfstena.
  3.  S ofta israeliterna hade stt, drogo midjaniterna, amalekiterna
      och sterlnningarna upp emot dem
      >5 Mos. 28,33.
  4.  och lgrade sig dr och verfllo dem och frdrvade landets
      grda nda fram emot Gasa; de lmnade inga livsmedel kvar i
      Israel, inga fr, oxar eller snor.
  5.  Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tlt och kommo s
      talrika som grshoppor; de sjlva och deras kameler voro
      orkneliga.  Och de fllo in i landet fr att frdrva det.
  6.  S kom Israel i stort elnde genom Midjan; d ropade Israels
      barn till HERREN.
  7.  Och nr Israels barn ropade till HERREN fr Midjans skull,
  8.  snde HERREN en profet till Israels barn.  Denne sade till dem:
      S sger HERREN, Israels Gud: Jag sjlv har frt eder upp ur
      Egypten och hmtat eder ut ur trldomshuset.
  9.  Jag har rddat eder frn egyptiernas hand och frn alla edra
      frtryckares hand; jag har frjagat dem fr eder och givit eder
      deras land.
 10.  Och jag sade till eder: Jag r HERREN, eder Gud; I skolen icke
      frukta de gudar som dyrkas av amorerna, i vilkas land I bon.
      Men I villen icke hra min rst.
      >2 Kon. 17,35, 38 f.

 11.  Och HERRENS ngel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
      som tillhrde abiesriten Joas; dennes son Gideon hll d p att
      klappa ut vete i vinpressen, fr att brga det undan Midjan.
 12.  Fr honom uppenbarade sig nu HERRENS ngel och sade till honom:
      HERREN r med dig, du tappre stridsman.
 13.  Gideon svarade honom: Ack min herre, om HERREN r med oss,
      varfr har d allt detta kommit ver oss?  Och var ro alla hans
      under, om vilka vra fder hava frtljt fr oss och sagt: 'Se,
      HERREN har frt oss upp ur Egypten'?  Nu har ju HERREN
      frskjutit oss och givit oss i Midjans vld.
      >2 Mos. 13,14.
 14.  D vnde sig HERREN till honom och sade: G stad i denna din
      kraft och frls Israel ur Midjans vld; se, jag har snt dig.
      >Hebr.11,32 f.
 15.  Han svarade honom: Ack Herre, varmed kan jag frlsa Israel?  Min
      tt r ju den oansenligaste i Manasse, och jag sjlv den
      ringaste i min faders hus.
 16.  HERREN sade till honom: Jag vill vara med dig, s att du skall
      sl Midjan, ssom voro det en enda man.
      >2 Mos 3.12
 17.  Men han svarade honom: Om jag har funnit nd fr dina gon, s
      lt mig f ett tecken att det r du som talar med mig.
 18.  G icke bort hrifrn, frrn jag har kommit tillbaka till dig
      och hmtat ut min offergva och lagt fram den fr dig.  Han
      sade: Jag vill stanna, till dess du kommer igen.

 19.  D gick Gideon in och tillredde en killing, s ock osyrat brd
      av en efa mjl; drefter lade han kttet i en korg och hllde
      spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
      terebinten och satte fram det.
 20.  Men Guds ngel sade till honom: Tag kttet och det osyrade
      brdet, och lgg det p berghllen dr, och gjut spadet
      drver.  Och han gjorde s.
 21.  Och HERRENS ngel rckte ut staven som han hade i sin hand och
      rrde med dess nda vid kttet och det osyrade brdet; d kom
      eld ut ur klippan och frtrde kttet och det osyrade brdet;
      och drvid frsvann HERRENS ngel ur hans syn.
      >3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38 f. 2 Krn. 7,1.
 22.  D sg Gideon att det var HERRENS ngel.  Och Gideon sade: Ve
      mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ngel
      ansikte mot ansikte!
      >2 Mos. 33,20 f. Dom. 13,22 f.
 23.  Men HERREN sade till honom: Frid vare med dig, frukta icke; du
      skall icke d.
 24.  D byggde Gideon dr ett altare t HERREN och kallade det HERREN
      r frid; det finnes kvar nnu i dag i det abiesritiska Ofra.

 25.  Den natten sade HERREN till honom: Tag den tjur som tillhr din
      fader och den andra sjuriga tjuren.  Riv sedan ned det
      Baalsaltare som tillhr din fader, och hugg snder Aseran som
      str drinvid.
      >5 Mos.7,5.
 26.  Bygg drefter upp ett altare t HERREN, din Gud, verst p denna
      fasta plats, och uppfr det p vligt stt; tag s den andra
      tjuren och offra den till brnnoffer p styckena av Aseran som
      du har huggit snder.
 27.  D tog Gideon tio av sina tjnare med sig och gjorde ssom
      HERREN sade sagt till honom.  Men eftersom han fruktade att gra
      det om dagen, av rdsla fr sin faders hus och fr mnnen i
      staden, gjorde han det om natten.
 28.  Bittida fljande morgon fingo mannen i staden se att Baals
      altare lg nedbrutet, att Aseran drinvid var snderhuggen, och
      att den andra tjuren hade blivit offrad ssom brnnoffer p det
      nyuppbyggda altaret.
 29.  D sade de till varandra: Vem har gjort detta?  Och nr de
      frgade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
      Joas' son, hade gjort det.
 30.  D sade mnnen i staden till Joas: Fr din son hitut, han mste
      d; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
      snder Aseran som stod drinvid.
 31.  Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: Viljen I utfra
      Baals sak, viljen I komma honom till hjlp?  Den som vill utfra
      hans sak, han skall bliva ddad innan nsta morgon.  r han Gud,
      s utfre han sjlv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
      altare.
      >1 Kon. 18,21.
 32.  Hrav kallade man honom d Jerubbaal, i det man sade: Baal
      utfre sin sak[1] mot honom, eftersom han har brutit ned hans
      altare.
      >Dom. 7,1.

 33.  Och midjaniterna, amalekiterna och sterlnningarna hade alla
      tillhopa frsamlat sig och gtt ver floden och lgrat sig i
      Jisreels dal.
 34.  Men Gideon hade blivit bekldd med HERRENS Andes kraft; han
      sttte i basun, och abiesriterna frsamlade sig och fljde efter
      honom.
      >1 Krn. 12,18. 2 Krn. 24,20. Luk. 24,49.
 35.  Och han snde omkring budbrare i hela Manasse, s att ock de
      vriga frsamlade sig och fljde efter honom; likaledes snde
      han budbrare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo d
      ocks upp, de andra till mtes.

 36.  Och Gideon sade till Gud: Om du verkligen vill genom min hand
      frlsa Israel, ssom du har lovat,
 37.  s se nu hr: jag lgger denna avklippta ull p trskplatsen;
      ifall dagg kommer allenast p ullen, under det att marken eljest
      verallt frbliver torr, d vet jag att du genom min hand skall
      frlsa Israel, ssom du har lovat.
 38.  Och det skedde s, ty nr han bittida dagen drefter kramade ur
      ullen, kunde han av den pressa ut s mycket dagg, att en hel
      skl blev full med vatten.
 39.  Men Gideon sade till Gud: M din vrede icke upptndas mot mig,
      drfr att jag talar nnu en enda gng.  Lt mig f frska
      blott en gng till med ullen: gr nu s, att allenast ullen
      frbliver torr, under det att dagg kommer eljest verallt p
      marken.
      >1 Mos. 18,30 f.
 40.  Och Gud gjorde s den natten; allenast ullen var torr, men
      eljest hade dagg kommit verallt p marken.

[1]  Hebr. jareb.
*07/07 Domarboken, 7 Kapitlet
                        Domarboken, 7 Kapitlet

                   Gideons seger ver midjaniterna.

  1.  Bittida fljande morgon drog Jerubbaal, det r Gideon, stad med
      allt folket som fljde honom, och de lgrade sig vid
      Harodskllan; han hade d midjaniternas lger norr om sig, frn
      Morehjden ned i dalen.
      >Dom. 6,32.
  2.  Men HERREN sade till Gideon: Folket som har fljt dig r fr
      talrikt fr att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
      Israel kunde d bermma sig mot mig och sga: 'Min egen hand har
      frlst mig.'
      >5 Mos. 8,17 f.
  3.  Lt drfr nu utropa fr folket och sga: Om ngon fruktar och
      r rdd, s m han vnda tillbaka hem och skynda bort ifrn
      Gileads berg.  D vnde tjugutv tusen man av folket tillbaka,
      s att allenast tio tusen man stannade kvar.
      >5 Mos. 20,8. 1 Mack. 3,56.
  4.  Men HERREN sade till Gideon: Folket r nnu fr talrikt; fr
      dem ned till vattnet, s skall jag dr gra ett urval av dem t
      dig.  Den om vilken jag d sger till dig: 'Denne skall g med
      dig', han fr g med dig, men var och en om vilken jag sger
      till dig: 'Denne skall icke g med dig', han fr icke g med.
  5.  S frde han d folket ned till vattnet.  Och HERREN sade till
      Gideon: Alla som lppja av vattnet, ssom hunden gr, dem skall
      du stlla fr sig, och likas alla som falla ned p kn fr att
      dricka.
  6.  D befanns antalet av dem som hade lppjat av vattnet, genom att
      med handen fra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
      vriga folket hade fallit ned p kn fr att dricka vatten.
  7.  Och HERREN sade till Gideon: Med de tre hundra mn som hava
      lppjat av vattnet skall jag frlsa eder och giva Midjan i din
      hand; allt det andra folket m begiva sig hem, var och en till
      sitt.
      >1 Sam. 14,6. 2 Krn. 14,11.
  8.  D tog hans folk till sig sitt munfrrd och sina basuner,
      drefter lt han alla de andra israeliterna g hem, var och en
      till sin hydda; han behll allenast de tre hundra mnnen.  Och
      midjaniternas lger hade han nedanfr sig i dalen.

  9.  Och HERREN sade den natten till honom: St upp och drag ned i
      lgret, ty jag har givit det i din hand.
 10.  Men om du fruktar fr att draga ditned, s m du g frut med
      din tjnare Pura ned till lgret
 11.  och hra efter, vad man dr talar; sedan skall du f mod till
      att draga ditned och bryta in i lgret.  S gick han d med sin
      tjnare Pura ned till frposterna i lgret.
 12.  Och midjaniterna, amalekiterna och alla sterlnningarna lgo
      dr i dalen, talrika ssom grshoppor; och deras kameler voro
      orkneliga, talrika ssom sanden p havets strand.
      >Dom. 6,3,5,33
 13.  D nu Gideon kom dit, hll en man just p att frtlja en drm
      fr en annan.  Han sade: Jag har nyss haft en drm.  Jag tyckte
      att en kornbrdskaka kom rullande in i midjaniternas lger.  Den
      kom nda fram till tltet och slog emot det, s att det fll, och
      vnde upp och ned p det, och tltet blev s liggande.
 14.  D svarade den andre och sade: Detta betyder intet annat n
      israeliten Gideons, Joas' sons, svrd; Gud har givit Midjan och
      hela lgret i hans hand.
 15.  Nr Gideon hrde denna drm frtljas och hrde dess uttydning,
      fll han ned och tillbad.  Drefter vnde han tillbaka till
      Israels lger och sade: Stn upp, ty HERREN har givit
      midjaniternas lger i eder hand.

 16.  Och han delade sina tre hundra mn i tre hopar och gav
      allasammans basuner i hnderna, s ock tomma krukor, med facklor
      inne i krukorna.
 17.  Och han sade till dem: Sen p mig och gren ssom jag; s snart
      jag har kommit till utkanten av lgret, skolen I gra ssom jag
      gr.
 18.  Nr nmligen jag och alla som jag har med mig stta i basunerna,
      skolen ock I stta i basunerna runt omkring hela lgret och
      ropa: 'Fr HERREN och fr Gideon!'

 19.  S kommo nu Gideon och de hundra mn, som han hade med sig, till
      utkanten av lgret, nr den mellersta nattvkten ingick; och man
      hade just stllt ut vakterna.  D sttte de i basunerna och
      krossade krukorna som de hade i sina hnder.
 20.  De tre hoparna sttte i basunerna och slogo snder krukorna; de
      fattade med vnstra handen i facklorna och med hgra handen i
      basunerna och sttte i dem; och de ropade: HERRENS och Gideons
      svrd!
 21.  Men de stodo stilla, var och en p sin plats, runt omkring
      lgret.  D begynte alla i lgret att lpa hit och dit och skria
      och fly.
 22.  Och nr de sttte i de tre hundra basunerna, vnde HERREN den
      enes svrd mot den andre i hela lgret; och de som voro i lgret
      flydde nda till Bet-Hasitta, t Serera till, nda till stranden
      vid Abel-Mehola, frbi Tabbat.
      >1 Sam. 14,20. 2 Krn. 20,23. Ps. 83,10.
 23.  Och ter frsamlade sig israeliterna, frn Naftali och Aser och
      frn hela Manasse, och frfljde midjaniterna.

 24.  Och Gideon hade snt omkring budbrare i hela Efraims bergsbygd
      och ltit sga: Dragen ned mot Midjan och bestten i deras vg
      vattendragen nda till Bet-Bara, vensom Jordan.  S frsamlade
      sig alla Efraims mn och besatte vattendragen nda till
      Bet-Bara, vensom Jordan.
 25.  Och de togo tv midjanitiska hvdingar, Oreb och Seeb, till
      fnga, och drpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb drpte de vid
      Seebspressen, och frfljde s midjaniterna.  Men Orebs och
      Seebs huvuden frde de ver till Gideon p andra sidan Jordan.
      >Ps. 83,12. Jes. 9,4. 1O,26.
*07/08 Domarboken, 8 Kapitlet
                        Domarboken, 8 Kapitlet

                   Efraimiternas knot.  Segern ver
                midjaniterna fullfljd.  Gideons vgran
               att bliva konung.  Hans efod i Ofra.  Hans
                   sner.  Hans dd och begravning.

  1.  Men Efraims mn sade till honom: Huru har du kunnat handla s
      mot oss?  Varfr bdade du icke upp oss, nr du drog ut till
      strid mot Midjan?  Och de foro hftigt ut mot honom.
      >Dom. 12,1.
  2.  Han svarade dem: Vad har jag d utrttat i jmfrelse med
      eder?  r icke Efraims efterskrd bttre n Abiesers
      vinbrgning?
      > Dom. 6,11, 34.
  3.  I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hvdingarna Oreb
      och Seeb.  Vad har jag kunnat utrtta i jmfrelse med eder?  D
      han s talade, stillades deras vrede mot honom.

  4.  Nr sedan Gideon kom till Jordan, gick han ver jmte de tre
      hundra mn som han hade med sig; och de voro trtta av
      frfljandet.
  5.  Han sade drfr till mnnen i Suckot: Given ngra kakor brd t
      folket som fljer mig, ty de ro trtta; se, jag r nu i frd
      med att frflja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.
  6.  Men de verste i Suckot svarade: Har du d redan Seba och
      Salmunna i ditt vld, eftersom du fordrar att vi skola giva brd
      t din hr?
  7.  Gideon sade Nvl; nr HERREN, giver Seba och Salmunna i min
      hand, skall jag sndertrska edert ktt med kentrnen och
      tistlar.
  8.  S drog han vidare drifrn upp till Penuel och talade p samma
      stt till dem som voro dr; och mnnen i Penuel gvo honom samma
      svar som mnnen i Suckot hade givit.
  9.  D sade han ock till mnnen i Penuel: Nr jag kommer
      vlbehllen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.

 10.  Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin hr hos
      sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
      sterlnningarnas hela hr; ty de stupade utgjorde ett hundra
      tjugu tusen svrdbevpnade mn.
 11.  Och Gideon drog upp p karavanvgen, ster om Noba och Jogbeha,
      och verfll hren, dr den lg sorgls i sitt lger.
      >Mos. 32,35, 42.
 12.  Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
      tog de tv midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fnga
      och skingrade hela hren.

 13.  Nr drefter Gideon, Joas' son, vnde tillbaka frn striden, ned
      frn Hereshjden,
 14.  fick han fatt p en ung man, en av invnarna i Suckot, och
      utfrgade denne, och han mste skriva upp t honom de verste i
      Suckot och de ldste dr, sjuttiosju mn.
 15.  Nr han sedan kom till mnnen i Suckot, sade han: Se hr ro nu
      Seba och Salmunna, om vilka I hnfullt saden till mig: 'Har du
      redan Seba och Salmunna i ditt vld, eftersom du fordrar att vi
      skola giva brd t dina trtta mn?'
 16.  Drefter lt han gripa de ldste i staden och tog kentrnen och
      tistlar och lt mnnen i Suckot f knna dem.
 17.  Och tornet i Penuel rev han ned och drpte mnnen i staden.
 18.  Och till Seba och Salmunna sade han: Hurudana voro de mn som I
      drpten p Tabor?  De svarade: De voro lika dig; var och en sg
      ut ssom en konungason.
 19.  Han sade: D var det mina brder, min moders sner.  S sant
      HERREN lever: om I haden ltit dem leva, skulle jag icke hava
      drpt eder.
 20.  Sedan sade han till Jeter, sin frstfdde: St upp och drp
      dem.  Men gossen drog icke ut sitt svrd, ty han var frsagd,
      eftersom han nnu var allenast en gosse.
 21.  D sade Seba och Salmunna: St upp, du sjlv, och stt ned oss;
      ty sdan mannen r, sdan r ock hans styrka.  S stod d Gideon
      upp och drpte Seba och Salmunna.  Och han tog fr sin rkning de
      prydnader som sutto p deras kamelers halsar.
      >PS. 83,12.

 22.  Och israeliterna sade till Gideon: Rd du ver oss, och ssom
      du s ock sedan din son och din sonson; ty du har frlst oss ur
      Midjans hand.
 23.  Men Gideon svarade dem: Jag vill icke rda ver eder, och min
      son skall icke heller rda ver eder, utan HERREN skall rda
      ver eder.
 24.  Och Gideon sade ytterligare till dem: Ett vill jag dock begra
      av eder: var och en av eder m giva mig den nsring han har ftt
      ssom byte.  Ty midjaniterna buro nsringar av guld, eftersom de
      voro ismaeliter.
 25.  De svarade: Ja, vi vilja giva dig dem.  Och de bredde ut ett
      klde, och var och en kastade p detta den nsring han hade ftt
      ssom byte.
 26.  Och guldringarna, som han hade begrt, befunnos vga ett tusen
      sju hundra siklar i guld -- detta frutom de halsprydnader, de
      rhngen och de purpurrda klder som de midjanitiska konungarna
      hade burit, och frutom de kedjor som hade suttit p deras
      kamelers halsar.
 27.  Och Gideon lt drav gra en efod och satte upp den i sin stad,
      Ofra; och hela Israel lopp dr i trols avfllighet efter
      den.  Och den blev fr Gideon och hans hus till en snara.
      >2 Mos. 28,4, 6 f f. Dom. 17,5.

 28.  S blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
      sitt huvud.  Och landet hade ro i fyrtio r, s lnge Gideon
      levde.
      >Dom 3,11.

 29.  Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt
      hus.
 30.  Och Gideon hade sjuttio sner, som hade utgtt frn hans lnd,
      ty han gde mnga hustrur.
 31.  En bihustru som han hade i Sikem fdde honom ock en son; denne
      gav han namnet Abimelek.
 32.  Och Gideon, Joas' son, dog i en god lder och blev begraven i
      sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra

 33.  Men nr Gideon var dd, begynte Israels barn ter i trols
      avfllighet lpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
      gud t sig.
      >Dom.9,4.
 34.  Israels barn tnkte icke p HERREN, sin Gud, som hade rddat
      dem frn alla deras fienders hand runt omkring.
 35.  Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus ngon krlek, till
      gengld fr allt det goda som han hade gjort mot Israel.
      >Dom. 9,5 f.
*07/09 Domarboken, 9 Kapitlet
                        Domarboken, 9 Kapitlet

                 Abimeleks ogrningar och undergng.

  1.  Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders brder i
      Sikem och talade till dem och till alla som voro beslktade med
      hans morfaders hus, och sade:
      >Dom. 8,30 f.
  2.  Talen s till alla Sikems borgare: Vilket r bst fr eder: att
      sjuttio mn, alla Jerubbaals sner, rda ver eder, eller att en
      enda man rder ver eder?  Kommen drjmte ihg att jag r edert
      ktt och ben.
  3.  D talade hans moders brder till hans frmn allt detta infr
      alla Sikems borgare.  Och dessa blevo vunna fr Abimelek, ty de
      tnkte: Han r ju vr broder.
  4.  Och de gvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
      fr dessa lejde Abimelek lst folk och ventyrare, vilkas
      anfrare han blev.
      >Dom. 8,33.
  5.  Drefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och drpte dr
      sina brder, Jerubbaals sner, sjuttio mn, och detta p en och
      samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
      han hade gmt sig.
      >2 Kon. 10,7.
  6.  Sedan frsamlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
      Millo och gingo stad och gjorde Abimelek till konung vid
      Vrd-terebinten invid Sikem.
      >Jos. 24,25 f.
  7.  Nr man berttade detta far Jotam, gick han stad och stllde
      sig p toppen av berget Gerissim och hov upp sin rst och ropade
      och sade till dem: Hren mig, I Sikems borgare, fr att Gud ock
      m hra eder.
      >Mos. 11.29 f.
  8.  Trden gingo en gng stad fr att smrja en konung ver
      sig.  Och de sade till olivtrdet: 'Bliv du konung ver oss'
  9.  Men olivtrdet svarade dem: 'Skulle jag avst frn min fetma,
      som bde gudar och mnniskor ra mig fr, och g bort fr att
      svaja ver de andra trden?'
 10.  D sade trden till fikontrdet: 'Kom du och bliv konung ver
      oss.'
 11.  Men fikontrdet svarade dem: 'Skulle jag avst frn min stma
      och min goda frukt och g bort fr att svaja ver de andra
      trden?'
 12.  D sade trden till vintrdet: 'Kom du och bliv konung ver
      oss.'
 13.  Men vintrdet svarade dem: 'Skulle jag avst frn min vinmust,
      som gr bde gudar och mnniskor glada, och g bort fr att
      svaja ver de andra trden?'
      >Ps. 104,15.
 14.  D sade alla trden till trnbusken: 'Kom du och bliv konung
      ver oss.'
 15.  Trnbusken svarade trden: 'Om det r eder uppriktiga mening att
      smrja mig till konung ver eder, s kommen och tagen eder
      tillflykt under min skugga; varom icke, s skall eld g ut ur
      trnbusken och frtra cedrarna p Libanon.'
 16.  S hren nu: om I haven frfarit riktigt och redligt dri att I
      haven gjort Abimelek till konung, och om I haven frfarit vl
      mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergllt honom efter
      hans grningar --
 17.  ty I veten att min fader stridde fr eder och vgade sitt liv
      fr att rdda eder frn Midjans hand,
 18.  under det att I dremot i dag haven rest eder upp mot min faders
      hus och drpt hans sner, sjuttio mn, p en och samma sten, och
      gjort Abimelek, hans tjnstekvinnas son, till konung ver Sikems
      borgare, eftersom han r eder broder --
 19.  om I allts denna dag haven frfarit riktigt och redligt mot
      Jerubbaal och hans hus, d mn I gldja eder ver Abimelek, och
      han m ock gldja sig ver eder;
 20.  varom icke, s m eld g ut frn Abimelek och frtra Sikems
      borgare och dem som bo i Millo, och frn Sikems borgare och frn
      dem som bo i Millo m eld g ut och frtra Abimelek.
 21.  Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och dr
      bosatte han sig fr att vara i skerhet fr sin broder Abimelek.

 22.  Nr Abimelek hade hrskat ver Israel i tre r,
 23.  snde Gud en tvedrktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
      s att Sikems borgare avfllo frn Abimelek.
 24.  Detta skedde, fr att vldet mot Jerubbaals sjuttio sner skulle
      bliva hmnat, och fr att deras blod skulle komma ver deras
      broder Abimelek som drpte dem, s ock ver Sikems borgare, som
      lmnade honom understd, s att han kunde drpa sina brder.
 25.  Fr att skada honom lade Sikems borgare nu folk i frst p
      bergshjderna, och dessa plundrade alla som drogo vgen fram
      drfrbi.  Detta blev berttat fr Abimelek.

 26.  Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina brder, och de drogo in
      i Sikem.  Och Sikems borgare fattade frtroende fr honom.
 27.  S hnde sig en gng att de gingo ut p fltet och avbrgade
      sina vingrdar och pressade druvorna och hllo en gldjefest,
      och de gingo drvid in i sin guds hus och to och drucko, och
      uttalade frbannelser ver Abimelek.
 28.  Och Gaal, Ebeds son, sade: Vad r Abimelek, och vad r Sikem,
      eftersom vi skola tjna honom?  Han r ju Jerubbaals son, och
      Sebul r hans tillsyningsman.  Nej, tjnen mn som hrstamma frn
      Hamor, Sikems fader.  Varfr skulle vi tjna denne?
      >1 Mos. 34,2.
 29.  Ack om jag hade detta folk under min vrd!  D skulle jag driva
      bort Abimelek.  Och i frga om Abimelek sade han: Frka din
      hr och drag ut.

 30.  Men nr Sebul, hvitsmannen i staden, fick hra vad Gaal, Ebeds
      son, hade sagt, upptndes hans vrede.
 31.  Och han snde listeligen bud till Abimelek och lt sga: Se,
      Gaal, Ebeds son, och hans brder hava kommit till Sikem, och de
      hlla just nu p att uppvigla staden mot dig.
 32.  Bryt drfr nu upp om natten, du med ditt folk, och lgg dig i
      bakhll p fltet.
 33.  Sedan m du i morgon bittida, nr solen gr upp, strta fram mot
      staden.  Nr han d med sitt folk drager ut mot dig, m du gra
      med honom vad tillfllet giver vid handen.
 34.  D brt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
      sig i bakhll mot Sikem, i fyra hopar.

 35.  Och Gaal, Ebeds son, kom ut och stllde sig vid ingngen till
      stadsporten; och i detsamma brt Abimelek med sitt folk fram
      ifrn bakhllet.
 36.  Nr d Gaal sg folket, sade han till Sebul: Se, dr kommer
      folk ned frn bergshjderna.  Men Sebul svarade honom: Det r
      skuggan av bergen, som fr dina gon ser ut ssom mnniskor.
 37.  Gaal tog ter till orda och sade: Jo, dr kommer folk ned frn
      Mittelhjden, och en annan hop kommer p vgen frn
      Teckentydarterebinten.
 38.  D sade Sebul till honom: Var r nu din stortalighet, du som
      sade: 'Vad r Abimelek, eftersom vi skola tjna honom?'  Se, hr
      kommer det folk som du s fraktade.  Drag nu ut och strid mot
      dem.
 39.  S drog d Gaal ut i spetsen fr Sikems borgare och gav sig i
      strid med Abimelek.
 40.  Men Abimelek jagade honom p flykten, och han flydde undan fr
      honom; och mnga fllo slagna nda fram till stadsporten.
 41.  Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
      brder och lt dem icke lngre stanna i Sikem.

 42.  Dagen drefter gick folket ut p fltet; och man berttade detta
      fr Abimelek.
 43.  D tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
      bakhll p fltet.  Och nr han fick se att folket gick ut ur
      staden, brt han upp och anfll dem och nedgjorde dem.
 44.  Abimelek och de hopar han hade med sig strtade nmligen fram
      och stllde sig vid ingngen till stadsporten; men de bda andra
      hoparna strtade fram mot alla som voro p fltet och nedgjorde
      dem.
 45.  Nr s Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
      och drpte det folk som fanns drinne Sedan rev han ned staden
      och bestrdde platsen med salt.

 46.  Nr besttningen i Sikems torn hrde detta, begvo de sig alla
      till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
 47.  Och nr det blev berttat for Abimelek att hela besttningen i
      Sikems torn hade frsamlat sig dr,
 48.  gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
      tog en yxa i sin hand och hgg av en trdgren och lyfte upp den
      och lade den p axeln; och han sade till sitt folk: Gren med
      hast detsamma som I haven sett mig gra.
 49.  D hgg ocks allt folket av var sin gren och fljde efter
      Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tnde
      upp eld till att frbrnna valvet jmte dem som voro dr.  S
      omkommo ock alla de mnniskor som bodde i Sikems torn, vid pass
      tusen mn och kvinnor.

 50.  Och Abimelek drog stad till Tebes och belgrade Tebes och intog
      det.
 51.  Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla mn
      och kvinnor, alla borgare i staden, och stngde igen om sig;
      sedan stego de upp p tornets tak.
 52.  Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
      till porten p tornet fr att brnna upp den i eld.
 53.  Men en kvinna kastade en kvarnsten ned p Abimeleks huvud och
      brckte s hans huvudskl.
 54.  D ropade han med hast p sin vapendragare och sade till honom:
      Drag ut ditt svrd och dda mig, fr att man icke m sga om
      mig: En kvinna drpte honom.  D genomborrade hans tjnare
      honom, s att han dog.
      >1 Sam. 31,4.
 55.  Nr nu israeliterna sgo att Abimelek var dd, gingo de hem, var
      och en till sitt.
 56.  Allts lt Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
      d han drpte sina sjuttio brder, komma tillbaka ver honom.
 57.  Och allt det onda som Sikems mn hade gjort lt Gud ock komma
      tillbaka ver deras huvuden.  S gick Jotams, Jerubbaals sons,
      frbannelse i fullbordan p dem.
*07/10 Domarboken, 10 Kapitlet
                       Domarboken, 10 Kapitlet

                  Tola och Jair.  Israel ter i sina
                            fienders hand.

  1.  Efter Abimelek uppstod till Israels frlsning Tola, son till
      Pua, son till Dodo, en man frn Isaskar; och han bodde i Samir,
      i Efraims bergsbygd.
  2.  Han var domare i Israel i tjugutre r; sedan dog han och blev
      begraven i Samir.

  3.  Efter honom uppstod gileaditen Jair.  Han var domare i Israel i
      tjugutv r.
  4.  Han hade trettio sner, som plgade rida p trettio snor; och
      de hade trettio stder.  Dessa kallar man nnu i dag Jairs byar,
      och de ligga i Gileads land.
      >4 Mos.32,41. 5 Mos. 3,14. Dom. 12.14. 1 Krn. 2,22.
  5.  Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

  6.  Men Israels barn gjorde ter vad ont var i HERRENS gon och
      tjnade Baalerna och Astarterna, s ock Arams, Sidons, Moabs,
      Ammons barns och filisternas gudar och vergvo HERREN och
      tjnade honom icke.
  7.  D upptndes HERRENS vrede mot Israel, och han slde dem i
      filisternas och Ammons barns hand.
  8.  Och dessa plgade Israels barn och frforo vldsamt mot dem det
      ret; i aderton r gjorde de s mot alla de israeliter som bodde
      p andra sidan Jordan, i amorernas land, i Gilead.
  9.  Drtill gingo Ammons barn ver Jordan och gvo sig i strid ocks
      med Juda, Benjamin och Efraims hus, s att Israel kom i stor
      nd.
 10.  D ropade Israels barn till HERREN och sade: Vi hava syndat mot
      dig, ty vi hava vergivit vr Gud och tjnat Baalerna.
 11.  Men HERREN sade till Israels barn: Har jag icke frlst eder
      frn egyptierna, amorerna, Ammons barn och filisterna?
 12.  Likaledes bleven I frtryckta av sidonierna, amalekiterna och
      maoniterna; och nr I ropaden till mig, frlste jag eder frn
      deras hand.
 13.  Men I haven nu vergivit mig och tjnat andra gudar; drfr vill
      jag icke mer frlsa eder.
      >5 Mos. 32,15 f., 19 f.
 14.  Gn bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; m de
      frlsa eder, om I nu ren i nd.
      >5 Mos. 32,38. Jer. 2,28.
 15.  D sade Israels barn till HERREN: Vi hava syndat; gr du med
      oss alldeles ssom dig tckes.  Allenast rdda oss nu denna
      gng.
      >1 Sam. 12,10.
 16.  Drefter skaffade de bort ifrn sig de frmmande gudarna och
      tjnade HERREN.  D kunde han icke lngre lida att se Israels
      vedermda.
      >Dom. 2,18. PS. 78,65 f.

 17.  Och Ammons barn blevo uppbdade och lgrade sig i Gilead; men
      Israels barn frsamlade sig och lgrade sig i Mispa.
 18.  D sade folket, nmligen de verste i Gilead, till varandra:
      Vem vill begynna striden mot Ammons barn?  Den som det vill
      skall bliva hvding ver alla Gileads inbyggare.
      >Dom. 11,6 f.
*07/11 Domarboken, 11 Kapitlet
                       Domarboken, 11 Kapitlet

                  Jefta.  Hans seger och lfte.  Hans
                               dotter.

  1.  Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
      en skka; och Jeftas fader var Gilead.
      >Hebr. 11,32.
  2.  Nu fdde ock Gileads hustru honom sner; och nr dessa hans
      hustrus sner hade vxt upp, drevo de ut Jefta och sade till
      honom: Du skall icke taga arv i vr faders hus, ty du r son
      till en kvinna som icke r hans hustru.
  3.  D flydde Jefta bort ifrn sina brder och bosatte sig i landet
      Tob; dr sllade sig lst folk till Jefta och gjorde strvtg
      med honom.

  4.  Ngon tid drefter gvo Ammons barn sig i strid med Israel.
  5.  Men nr Ammons barn gvo sig i strid med Israel, gingo de ldste
      i Gilead stad fr att hmta Jefta frn landet Tob.
  6.  Och de sade till Jefta: Kom och bliv vr anfrare, s vilja vi
      strida mot Ammons barn.
  7.  Men Jefta svarade de ldste i Gilead: I haven ju hatat mig och
      drivit mig ut ur min faders hus.  Huru kunnen I d nu, nr I
      ren i nd, komma till mig?
  8.  De ldste i Gilead sade till Jefta: Just drfr hava vi nu
      kommit tillbaka till dig, och du mste g med oss och strida mot
      Ammons barn; ty du skall bliva hvding ver oss, alla Gileads
      inbyggare.
  9.  Jefta svarade de ldste i Gilead: Om I nu fren mig tillbaka
      fr att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt vld,
      s vill jag ock sedan vara eder hvding.
 10.  D sade de ldste i Gilead till Jefta: HERREN hre vrt avtal.
      Frvisso skola vi lta det bliva s om du har sagt.
 11.  S gick d Jefta med de ldste i Gilead, och folket satte honom
      till hvding och anfrare ver sig.  Och Jefta uttalade infr
      HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

 12.  Och Jefta skickade sndebud till Ammons barns konung och lt
      sga: Vad har du med mig att gra, eftersom du har kommit emot
      mig och angripit mitt land?
 13.  D svarade Ammons barns konung Jeftas sndebud: Nr Israel drog
      upp frn Egypten, togo de ju mitt land frn Arnon nda till
      Jabbok och till Jordan; s giv mig nu detta tillbaka i godo.
      >4 Mos. 21,24.
 14.  ter skickade Jefta sndebud till Ammons barns konung
 15.  och lt sga till honom: S sger Jefta: Israel har icke tagit
      ngot land vare sig frn Moab eller frn Ammons barn.
      >5 Mos. 2,9,18 f., 37.
 16.  Ty nr de drogo upp frn Egypten och Israel hade tgat genom
      knen nda till Rda havet och sedan kommit till Kades,
 17.  skickade Israel sndebud till konungen i Edom och lt sga: 'Lt
      mig tga genom ditt land.'  Men konungen i Edom hrde icke drp.
      De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
      heller D stannade Israel i Kades.
      >4 Mos. 20,14 f.
 18.  Drefter tgade de genom knen och gingo omkring Edoms land och
      Moabs land och kommo ster om Moabs land och lgrade sig p
      andra sidan Arnon; de kommo icke in p Moabs omrde, ty Arnon r
      Moabs grns.
      >4 Mos. 21,13.
 19.  Sedan skickade Israel sndebud till Sihon, amorernas konung,
      konungen i Hesbon; och Israel lt sga till honom: 'Lt oss
      genom ditt land tga dit vi skola.'
      >4 Mos. 21,21 f. 5 Mos. 2,26 f.
 20.  Men Sihon litade icke p Israel och lt dem icke tga genom sitt
      land, utan frsamlade allt sitt folk, och de lgrade sig i
      Jahas; dr in- lt han sig i strid med Israel.
 21.  Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
      hand, s att de slogo dem; och Israel intog hela amorernas
      land, ty dessa bodde d i detta land.
 22.  De intogo hela amorernas omrde, frn Arnon nda till Jabbok,
      och frn knen nda till Jordan.
      >5 Mos. 2,36.
 23.  Och nu, d HERREN, Israels Gud, har frdrivit amorerna fr sitt
      folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
 24.  r det icke s: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
      tager du i besittning?  S taga ock vi, nrhelst HERREN, vr Gud,
      frdriver ett folk fr oss, deras land i besittning.
      >1 Kon. 11,7. 2 Kon. 23,13.
 25.  Menar du att du r s mycket frmer n Balak, Sippors sons
      konungen i Moab?  Han dristade ju icke att inlta sig i tvist med
      Israel eller giva sig i strid med dem.
      >4 Mos. 22,2 f.
 26.  Nr Israel nu i tre hundra r har bott i Hesbon och underlydande
      orter, i Aror och underlydande orter och i alla stder p bda
      sidor om Arnon, varfr haven I d under hela den tiden icke
      tagit detta ifrn oss?
 27.  Jag har icke frsyndat mig mot dig, men du gr illa mot mig, d
      du nu verfaller mig.  HERREN, domaren, m i dag dma mellan
      Israels barn och Ammons barn.
 28.  Men Ammons barns konung hrde icke p vad Jefta lt sga honom
      genom sndebuden.

 29.  D kom HERRENS Ande ver Jefta; och han tgade genom Gilead och
      Manasse och tgade s genom Mispe i Gilead, och frn Mispe i
      Gilead tgade han fram mot Ammons barn.
 30.  Och Jefta gjorde ett lfte t HERREN och sade: Om du giver
      Ammons barn i min hand,
 31.  s lovar jag att vadhelst som ur drrarna till mitt hus gr ut
      emot mig, nr jag vlbehllen kommer tillbaka frn Ammons barn,
      det skall hra HERREN till, och det skall jag offra till
      brnnoffer.
 32.  S drog nu Jefta stad mot Ammons barn fr att strida mot dem;
      och HERREN gav dem i hans hand.
 33.  Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
      landet frn Aroer nda till fram emot Minnit, tjugu stder, och
      nda till Abel-Keramim.  Allts blevo Ammons barn kuvade under
      Israels barn.
 34.  Nr sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, d gick hans
      dotter ut emot honom med pukor och dans.  Och hon var hans enda
      barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
      >2 Mos. 15,20. 1 Sam. 18,6.
 35.  I detsamma han nu fick se henne, rev han snder sina klder och
      ropade: Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
      jorden, du drager olycka ver mig!  Ty jag har ppnat min mun
      infr HERREN till ett lfte och kan icke taga mitt ord
      tillbaka.
      >4 Mos. 30,3. 5 Mos. 23,21.
 36.  Hon svarade honom: Min fader, har du ppnat din mun infr
      HERREN, s gr med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
      har skaffat dig hmnd p dina fiender, Ammons barn.
 37.  Och hon sade ytterligare till sin fader: Uppfyll dock denna min
      begran: unna mig tv mnader, s att jag fr g stad ned p
      bergen och begrta min jungfrudom med mina vninnor.
 38.  Han svarade: Du fr g stad.  Och han tillstadde henne att
      vara borta i tv mnader.  D gick hon stad med sina vninnor
      och begrt sin jungfrudom p bergen.
 39.  Men efter tv mnader vnde hon tillbaka till sin fader, och han
      frfor d med henne efter det lfte han hade gjort.  Och hon hade
      icke knt ngon man.
 40.  Sedan blev det en sedvnja i Israel att Israels dttrar r efter
      r gingo stad fr att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
      fyra dagar vart r.
*07/12 Domarboken, 12 Kapitlet
                       Domarboken, 12 Kapitlet

               Efraimiternas knot och nederlag.  Jeftas
                     dd.  Ibsan, Elon och Abdon.

  1.  Men Efraims mn frsamlade sig och drogo till Safon; och de sade
      till Jefta: Varfr drog du stad till strid mot Ammons barn
      utan att kalla p oss till att tga med dig?  Nu vilja vi brnna
      upp ditt hus jmte dig sjlv i eld.
      >Dom. 8,1.
  2.  Jefta svarade dem: Jag och mitt folk lgo i svr fejd med
      Ammons barn; d manade jag eder att komma, men I villen icke
      frlsa mig ur deras hand.
  3.  Och nr jag sg att I icke villen frlsa mig, tog jag min
      sjl[1] i min hand och drog stad mot Ammons barn, och HERREN
      gav dem i min hand.  Varfr haven I d nu dragit upp emot mig
      till att strida emot mig?
      >1 Sam. 19,5. 28,21. Ps. 119,109.

  4.  Och Jefta frsamlade alla Gileads mn och gav sig i strid med
      Efraim.  Och Gileads mn slogo efraimiterna; dessa hade nmligen
      sagt: Flyktingar ifrn Efraim ren I; Gilead r ett mellanting,
      varken Efraim eller Manasse.
  5.  Och gileaditerna besatte vadstllena ver Jordan fr
      efraimiterna.  D nu ngon av de efraimitiska flyktingarna sade:
      Lt mig komma ver, frgade Gileads mn honom: r du en
      efraimit?  Om han d svarade nej,
  6.  s sade de till honom: Sg 'schibbolet'[2].  Sade han d
      sibbolet, drfr att han icke nog lade sig vinn om att uttala
      ordet rtt, s grepo de honom och hggo ned honom dr vid
      vadstllena ver Jordan.  P detta stt fllo vid det tillfllet
      fyrtiotv tusen efraimiter.

  7.  Och Jefta var domare i Israel i sex r.  Sedan dog gileaditen
      Jefta och blev begraven i en av Gileads stder.

  8.  Efter honom var Ibsan frn Bet-Lehem domare i Israel.
  9.  Han hade trettio sner, och trettio dttrar gifte han bort; han
      fick ock trettio dttrar genom att skaffa hustrur t sina sner
      utifrn.  Och han var domare i Israel i sju r.
 10.  Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

 11.  Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio r var
      han domare i Israel.
 12.  Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
      Sebulons land.

 13.  Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
 14.  Han hade fyrtio sner och trettio sonsner, vilka plgade rida
      p sjuttio snor.  Och han var domare i Israel i tta r.
      >Dom. 10,4.
 15.  Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i
      Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

[1]  Se Sjl i Ordfrkl.
[2]  Se Schibbolet i Ordfrkl.
*07/13 Domarboken, 13 Kapitlet
                       Domarboken, 13 Kapitlet

                           Simsons fdelse.

  1.  Men Israels barn gjorde ter vad ont var i HERRENS gon; d gav
      HERREN dem i filisternas hand, i fyrtio r.

  2.  I Sorga levde nu en man av daniternas slkt, vid namn Manoa;
      hans hustru var ofruktsam och hade icke ftt ngra barn.
  3.  Men HERRENS ngel uppenbarade sig fr hustrun och sade till
      henne: Se, du r ofruktsam och har icke ftt ngra barn, men du
      skall bliva havande och fda en son.
  4.  Tag dig nu till vara, s att du icke dricker vin eller starka
      drycker ej heller ter ngot orent.
      >4 Mos. 6,2 f. Dom. 16,l7. 1 Sam 1,11. Luk. 1,15.
  5.  Ty se, du skall bliva havande och fda en son, p vilkens huvud
      ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
      allt ifrn moderlivet; och han skall gra begynnelse till att
      frlsa Israel ur filisternas hand.
  6.  D gick hustrun in och omtalade detta fr sin man och sade: En
      gudsman kom till mig; han sg ut ssom en Guds ngel, mycket
      fruktansvrd.  Jag frgade honom icke varifrn han var, och sitt
      namn lt han mig icke veta.
  7.  Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och fda en
      son; drick nu icke vin eller starka drycker och t icke ngot
      orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, frn moderlivet nda
      till sin dd.'

  8.  Och Manoa bad till HERREN och sade: Ack Herre, lt gudsmannen
      som du snde hit ter komma till oss, fr att han m lra oss
      huru vi skola gra med gossen som skall fdas.
  9.  Och Gud hrde Manoas rst; Guds ngel kom ter till hans hustru,
      nr hon en gng satt ute p marken och hennes man Manoa icke var
      hos henne.
 10.  D skyndade hustrun strax stad och berttade det fr sin man;
      hon sade till honom: Mannen som kom till mig hromdagen har
      uppenbarat sig fr mig.
 11.  Manoa stod upp och fljde sin hustru; och nr han kom till
      mannen, frgade han honom: r du den man som frut talade med
      min hustru?  Han svarade: Ja.
 12.  D sade Manoa: Nr det som du har sagt gr i fullbordan, vad r
      d att iakttaga med gossen?  Hur skall man gra med honom?
 13.  HERRENS ngel svarade Manoa Din hustru skall taga sig till
      vara fr allt varom jag har talat med henne.
 14.  Hon skall icke ta ngot som ha vuxit p vintrd, och vin eller
      starka drycker fr hon icke dricka, ej heller fr hon ta ngot
      orent.  Allt vad jag har bjudit henne skall hon hlla.
 15.  Och Manoa sade till HERRENS ngel: Lt oss f hlla dig kvar,
      s vilja vi tillreda en killing och stta fram fr dig.
      >Dom. 6,18.
 16.  Men HERRENS ngel svarade Manoa: Om du ock hller mig kvar,
      skall jag dock icke ta av din mat; men om du vill tillreda ett
      brnnoffer, s offra detta t HERREN.  Ty Manoa frstod icke att
      det var HERRENS ngel.
      >Tob. 12,19.
 17.  Och Manoa sade till HERRENS ngel: Vad r ditt namn?  Sg oss
      det, fr att vi m kunna ra dig, nr det som du har sagt gr i
      fullbordan.
      >1 Mos.32,29 f.
 18.  HERRENS ngel sade till honom: Varfr frgar du efter mitt
      namn?  Det r alltfr underbart.
      >Jes. 9,6.
 19.  Och Manoa tog killingen med tillhrande spisoffer och lade upp
      den p klippan t HERREN.  D lt han ngot underbart ske i
      Manoas och hans hustrus syn.
      >Dom. 6,19 f.
 20.  Nr lgan steg upp frn altaret mot himmelen, for nmligen
      HERRENS ngel upp, i lgan frn altaret.  D Manoa och hans
      hustru sgo detta, fllo de ned till jorden p sitt ansikte
 21.  Sedan visade sig HERRENS ngel icke mer fr Manoa och hans
      hustru.  D frstod Manoa att det hade varit HERRENS ngel.
 22.  Och Manoa sade till sin hustru: Nu mste vi d, eftersom vi
      hava sett Gud.
      >2 Mos. 33,20 f. 5 Mos. 5,26. Dom. 6,22.
 23.  Men hans hustru svarade honom: Om HERREN hade velat dda oss,
      s hade han icke tagit emot ngot brnnoffer och spisoffer av
      vr hand, och icke ltit oss se allt detta, ej heller hade han
      nu ltit oss hra sdant.
 24.  Drefter fdde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
      och gossen vxte upp, och HERREN vlsignade honom.
 25.  Och HERRENS Ande begynte att verka p honom, medan han var i
      Dans lger, mellan Sorga och Estaol.
      >Dom. 18,11 f.
*07/14 Domarboken, 14 Kapitlet
                       Domarboken, 14 Kapitlet

                    Simsons brllop och hans gta.

  1.  Nr Simson en gng gick ned till Timna, fick han dr i Timna se
      en kvinna, en av filisternas dttrar.
  2.  Och nr han kom upp drifrn, omtalade han det fr sin fader och
      moder och sade: Jag har i Timna sett en kvinna, en av
      filisternas dttrar; henne mn I nu skaffa mig till hustru.
  3.  Hans fader och moder sade till honom: Finnes d ingen kvinna
      bland dina brders dttrar och i hela mitt folk, eftersom du
      vill g bort fr att skaffa dig en hustru frn de oomskurna
      filisterna?  Simson sade till sin fader: Skaffa mig denna, ty
      hon behagar mig.
      >2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3.
  4.  Men hans fader och moder visste icke att detta kom frn HERREN,
      som skte sak med filisterna.  P den tiden rdde nmligen
      filisterna ver Israel.
      >Dom. 13,1.
  5.  Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
      som de hade hunnit fram till vingrdarna vid Timna, kom ett ungt
      lejon rytande emot honom.
  6.  D fll HERRENS Ande ver honom, och han slet snder lejonet,
      ssom hade han slitit snder en killing, fastn han icke hade
      ngonting i sin hand; men han talade icke om fr sin fader och
      moder vad han hade gjort.
      >1 Sam. 17.35.
  7.  Nr han s kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
      Simson.
  8.  En tid drefter vnde han tillbaka fr att hmta henne och vek
      d av vgen fr att se p det dda lejonet; d fick han i
      lejonets kropp se en bisvrm med honung.
  9.  Och han skrapade ut honungen i sina hnder och t drav, medan
      han gick, han kom s till sin fader och moder och gav dem, och
      de to.  Men han talade icke om fr dem att det var ur lejonets
      kropp han hade skrapat honungen.

 10.  Nr nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson dr ett
      gstabud, ty s plgade de unga mnnen gra.
 11.  Och nr de fingo se honom, skaffade de trettio brllopssvenner,
      som skulle vara hos honom.
 12.  Till dem sade Simson: Jag vill frelgga eder en gta; om I
      under de sju gstabudsdagarna sgen mig lsningen p den och
      gissen rtt, s skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
      och trettio hgtidsdrkter.
 13.  Men om I icke kunnen sga mig lsningen, s skolen I giva mig
      trettio fina linneskjortor och trettio hgtidsdrkter.  De sade
      till honom: Frelgg oss din gta, lt oss hra den.
 14.  D sade han till dem:
        Frn stortaren utgick tbart,
        frn den grymme kom stma.

      Men under tre dagar kunde de icke lsa gtan.
 15.  P sjunde dagen sade de d till Simsons hustru: Locka din man
      till att sga oss lsningen p gtan; eljest skola vi brnna upp
      dig och din faders hus i eld.  Icke haven I vl bjudit oss hit
      fr att utarma oss?
 16.  D lg Simsons hustru ver honom med grt och sade: Du hatar
      mig allenast och lskar mig alls icke; du har frelagt mina
      landsmn en gta, men mig har du icke sagt lsningen p den.
      Han svarade henne: Icke ens t min fader eller min moder har
      jag sagt lsningen; skulle jag d sga den t dig?
 17.  Men hon lg ver honom med grt under de sju dagar de hllo
      gstabudet.  Och p sjunde dagen sade han henne lsningen,
      eftersom hon s hrt ansatte honom; sedan sade hon lsningen p
      gtan t sina landsmn.
 18.  Innan solen gick ned p sjunde dagen, gvo honom allts mnnen i
      staden det svaret:
        Vad r stare n honung,
        och vad r grymmare n ett lejon?

      Men han sade till dem: Haden I icke pljt med min kviga, s
      haden I icke gissat min gta.

 19.  Och HERRENS Ande kom ver honom, och han gick ned till Askelon
      och slog dr ihjl trettio mn och tog deras klder och gav
      hgtidsdrkterna t dem som hade sagt lsningen p gtan.  Och
      hans vrede upptndes, och han vnde tillbaka upp till sin faders
      hus.
 20.  D blev Simsons hustru given t den av hans brllopssvenner, som
      han hade haft till sin srskilda fljesven.
*07/15 Domarboken, 15 Kapitlet
                       Domarboken, 15 Kapitlet

                Simson och de tre hundra rvarna.  Hans
                        bedrift med snekken.

  1.  En tid drefter, medan veteskrden pgick, ville Simson beska
      sin hustru, och frde med sig en killing.  Och han sade: Lt
      mig g in till min hustru i kammaren.  Men hennes fader ville
      icke tillstdja honom att g in;
  2.  hennes fader sade: Jag hll fr skert att du hade fattat hat
      till henne, och drfr gav jag henne t din brllopssven.  Men
      hon har ju en yngre syster, som r fagrare n hon; tag denna i
      stllet fr den andra.
  3.  Men Simson svarade dem: Denna gng r jag utan skuld gent emot
      filisterna, om jag gr dem ngot ont.
  4.  Och Simson gick bort och fngade tre hundra rvar; sedan tog han
      facklor, band s ihop tv och tv rvar med svansarna och satte
      in en fackla mitt emellan de tv svansarna.
  5.  Drefter tnde han eld p facklorna och slppte djuren in p
      filisternas sdesflt och antnde s bde sdesskylar och
      oskuren sd, vingrdar och olivplanteringar.
  6.  D nu filisterna frgade efter vem som hade gjort detta, fingo
      de det svaret: Det har Simson, timnitens mg, drfr att denne
      tog hans hustru och gav henne t hans brllopssven.  D drogo
      filisterna stad och brnde upp bde henne och hennes fader i
      eld.
  7.  Men Simson sade till dem: Om I beten eder s, skall jag
      sannerligen icke vila, frrn jag har tagit hmnd p eder.
  8.  Och han for vldsamt fram med dem, s att de varken kunde g
      eller st.  Sedan gick han ned drifrn och bodde i bergsklyftan
      vid Etam.

  9.  D drogo filisterna upp och lgrade sig i Juda; och de spridde
      sig i Lehi.
 10.  Och Juda mn sade: Varfr haven I dragit hitupp mot oss?  De
      svarade: Vi hava dragit hitupp fr att binda Simson och fr att
      gra mot honom ssom han har gjort mot oss.
 11.  D drogo tre tusen mn frn Juda ned till bergsklyftan vid Etam
      och sade till Simson: Du vet ju att filisterna rda ver oss;
      huru har du d kunnat gra s mot oss?  Han svarade dem: Ssom
      de hava gjort mot mig, s har jag gjort mot dem.
 12.  De sade till honom: Vi hava kommit hitned fr att binda dig och
      sedan lmna dig i filisternas hand.  Simson sade till dem: S
      given mig nu eder ed p att I icke sjlva viljen stta ned mig.
 13.  De svarade honom: Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
      lmna dig i deras hand, men vi skola icke dda dig.  S bundo de
      honom med tv nya tg och frde honom upp, bort ifrn klippan.
 14.  Nr han nu kom till Lehi, skriade filisterna och sprungo emot
      honom.  D kom HERRENS Ande ver honom, och tgen omkring hans
      armar blevo ssom lintrdar, nr de antndas av eld, och banden
      likasom smlte bort ifrn hans hnder.
 15.  Och han fick fatt i en snekke som nnu var frisk; och han
      rckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjl tusen
      mn.
 16.  Sedan sade Simson:
        Med snekken slog jag
            en skara, ja, tv;
        med snekken slog jag
            tusen man.

 17.  Nr han hade sagt detta, kastade han kken ifrn sig.  Och man
      kallade den platsen <sprr>Ramat-Lehi</sprr>[1].
 18.  Men d han drefter blev mycket trstig, ropade han till HERREN
      och sade: Du sjlv har genom din tjnare givit denna stora
      seger; och nu mste jag d av trst, och s falla i de
      oomskurnas hand!
 19.  D lt Gud frdjupningen i Lehi ppna sig, och drur gick ut
      vatten, s att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
      han fick liv igen.  Drav kallades kllan <sprr>Den ropandes
      klla i Lehi</sprr>, ssom den heter nnu i dag.

 20.  Och han var domare i Israel under filisternas tid, i tjugu r.

[1]  D. . kkkastet eller kkhjden.
*07/16 Domarboken, 16 Kapitlet
                       Domarboken, 16 Kapitlet

                Simsons bedrift med Gasas stadsportar.
               Delila.  Simson vervunnen och fngslad.
                   Hans sista bedrift och dd.  Hans
                             begravning.

  1.  Och Simson gick till Gasa; dr fick han se en skka och gick in
      till henne.
  2.  Nr d gasiterna fingo hra att Simson hade kommit dit,
      omringade de platsen och lgo i frst fr honom hela natten vid
      stadsporten.  Men hela natten hllo de sig stilla; de tnkte:
      Vi vilja vnta till i morgon, nr det bliver dager; d skola vi
      drpa honom.
  3.  Och Simson lg dr intill midnatt; men vid midnattstiden stod
      han upp och grep tag i stadsportens drrar och i de bda
      drrposterna och ryckte loss dem jmte bommen, och lade
      alltsammans p sina axlar och bar upp det till toppen p det
      berg som ligger gent emot Hebron.
  4.  Drefter fattade han krlek till en kvinna som hette Delila, vid
      bcken Sorek.
  5.  D kommo filisternas hvdingar upp till henne och sade till
      henne: Locka honom till att uppenbara fr dig varav det beror
      att han r s stark, och huru vi skola bliva honom vermktiga,
      s att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja d giva dig
      ett tusen ett hundra siklar silver var.
      >Dom. 14,15.
  6.  D sade Delila till Simson: Sg mig varav det beror att du r
      s stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.
  7.  Simson svarade henne: Om man bunde mig med sju friska
      senstrngar, som icke hade hunnit torka, s bleve jag svag och
      vore ssom en vanlig mnniska.
  8.  D buro filisternas hvdingar till henne sju friska
      senstrngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
      dem.
  9.  Men hon hade lagt folk i frst i den inre kammaren.  Sedan
      ropade hon till honom: Filisterna ro ver dig, Simson!  D
      slet han snder senstrngarna s ltt som en blngarnssnodd
      slites snder, nr den kommer intill elden.  Allts hade man
      ingenting ftt veta om hans styrka.
 10.  D sade Delila till Simson: Du har ju bedragit mig och ljugit
      fr mig.  Men sg mig nu huru man skulle kunna binda dig.
 11.  Han svarade henne: Om man bunde mig med nya tg, som nnu icke
      hade blivit begagnade till ngot, s bleve jag svag och vore
      ssom en vanlig mnniska.
 12.  D tog Delila nya tg och band honom med dem och ropade s till
      honom: Filisterna ro ver dig, Simson!; och folk lg i
      frst i den inre kammaren.  Men han slet tgen av sina armar,
      ssom hade det varit trdar.
 13.  D sade Delila till Simson: Hittills har du bedragit mig och
      ljugit fr mig; sg mig nu huru man skulle kunna binda dig.  Han
      svarade henne: Jo, om du vvde in de sju fltorna p mitt huvud
      i rnningen till din vv.
 14.  Hon slog allts fast dem med pluggen och ropade sedan till
      honom: Filisterna ro ver dig, Simson!  Nr han d vaknade
      upp ur smnen, ryckte han loss vvpluggen jmte rnningen till
      vven.
 15.  D sade hon till honom: Huru kan du sga att du har mig kr, du
      som icke r uppriktig mot mig?  Tre gnger har du nu bedragit
      mig och icke velat sga mig varp det beror att du r s stark.
 16.  D hon nu dag efter dag hrt ansatte honom med denna sin begran
      och plgade honom drmed, blev han s otlig att han kunde d,
      >Dom. 14,l7.
 17.  och yppade s fr henne hela sin hemlighet och sade till henne:
      Ingen rakkniv har kommit p mitt huvud, ty jag r en Guds nasir
      allt ifrn min moders liv.  Drfr, om man rakar hret av mig,
      viker min styrka ifrn mig, s att jag bliver svag och r ssom
      alla andra mnniskor.
      >4 Mos. 6,5. Dom. 13,5.

 18.  D nu Delila insg att han hade yppat fr henne hela sin
      hemlighet, snde hon bud och kallade till sig filisternas
      hvdingar; hon lt sga: Kommen hitupp nnu en gng, ty han har
      nu yppat fr mig hela sin hemlighet.  D kommo filisternas
      hvdingar ditupp till henne och frde med sig penningarna.
 19.  Nu lagade hon s, att han somnade in p hennes knn; och sedan
      hon hade kallat till sig en man som p hennes befallning skar av
      de sju fltorna p hans huvud, begynte hon att f makt ver
      honom, och hans styrka vek ifrn honom.
 20.  Drefter ropade hon: Filisterna ro ver dig, Simson!  Nr han
      d vaknade upp ur smnen, tnkte han: Jag gr mig vl fri, nu
      ssom de frra gngerna, och skakar mig ls; ty han visste icke
      att HERREN hade vikit ifrn honom.
 21.  Men filisterna grepo honom och stucko ut gonen p
      honom.  Drefter frde de honom ned till Gasa och bundo honom med
      kopparfjttrar, och han mste mala i fngelset.
      > 2 Mos. 11,5. 2 Kon. 25,7.
 22.  Men hans huvudhr begynte ter vxa ut, sedan det hade blivit
      avrakat.

 23.  Och filisternas hvdingar frsamlade sig fr att anstlla en
      stor offerfest t sin gud Dagon och gra sig glada, ty de sade:
      Vr gud har givit vr fiende Simson i vr hand.
 24.  Och nr folket sg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
      Vr gud har givit vr fiende i vr hand honom som frdde vrt
      land och slog s mnga av oss ihjl.
 25.  D nu deras hjrtan hade blivit glada, sade de: Lt hmta
      Simson, fr att han m frlusta oss.  Och Simson blev hmtad ur
      fngelset och mste vara dem till frlustelse.  Och de hade
      stllt honom mellan pelarna.
 26.  Men Simson sade till den gosse som hll honom vid handen: Slpp
      mig och lt mig komma intill pelarna som huset vilar p, s att
      jag fr luta mig mot dem.
 27.  Och huset var fullt med mn och kvinnor, och filisternas alla
      hvdingar voro dr; och p taket voro vid pass tre tusen mn och
      kvinnor, som sgo p, huru Simson frlustade dem.
 28.  Men Simson ropade till HERREN och sade: Herre, HERRE, tnk p
      mig och styrk mig allenast denna gng, o Gud, s att jag fr
      taga hmnd p filisterna fr ett av mina bda gon.
      >Judit 13,7. Hebr. 11,32 f.
 29.  Drefter fattade Simson i de bda mittelpelare som huset vilade
      p, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med hgra
      handen och i den andra med vnstra.
 30.  Och Simson sade: M jag nu sjlv d med filisterna.  Sedan
      bjde han sig framt med sdan kraft, att huset fll omkull ver
      hvdingarna och allt folket som fanns dr.  Och de som han s
      ddade vid sin dd voro flera n de som han hade ddat, medan
      han levde.

 31.  Och hans brder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
      upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
      fader Manoas grav.  Han hade d i tjugu r varit domare i Israel.
      >Dom. 15,20.
*07/17 Domarboken, 17 Kapitlet
                       Domarboken, 17 Kapitlet

                          Mikas bilddyrkan.

  1.  I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
  2.  Denne sade till sin moder: De ett tusen ett hundra silversiklar
      som blevo dig frntagna, och fr vilkas skull du uttalade en
      frbannelse, som jag sjlv hrde, se, de penningarna finnas hos
      mig.  Det var jag som tog dem.  D sade hans moder: Vlsignad
      vare du, min son, av HERREN!
  3.  S gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka t
      sin moder.  Men hans moder sade: Hrmed helgar jag dessa
      penningar t HERREN och lmnar dem t min son, fr att han m
      lta gra en skuren och en gjuten gudabild.  Hr lmnar jag dem
      nu tillbaka t dig.
  4.  Men han gav penningarna tillbaka t sin moder.  D tog hans moder
      tv hundra siklar silver och gav dem t en guldsmed, och denne
      gjorde drav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
      stlldes in i Mikas hus.
  5.  Mannen Mika hade s ett gudahus; han lt ock gra en efod och
      husgudar och insatte genom handfyllning en av sina sner till
      prst t sig.
      >1 Mos. 31,19. 2 Mos. 28,4,6,41.  Dom. 8,27. 1 Sam. 19,13.
  6.  P den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
      honom behagade.
      >Dom.18,1. 21,25.

  7.  I Bet-Lehem i Juda levde d en ung man av Juda slkt; han var
      levit och bodde dr ssom frmling.
  8.  Denne man vandrade bort ifrn sin stad, Bet-Lehem i Juda, fr
      att se om han funne ngon annan ort dr han kunde bo; och under
      sin frd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
  9.  D frgade Mika honom: Varifrn kommer du?  Han svarade honom:
      Jag r en levit frn Bet-Lehem i Juda, och jag r nu stadd p
      vandring, fr att se om jag finner ngon annan ort dr jag kan
      bo.
 10.  Mika sade till honom: Stanna kvar hos mig, och bliv fader[1]
      och prst t mig, s skall jag rligen giva dig tio siklar
      silver och vad klder du behver, och drtill din fda.  D
      fljde leviten med honom.
 11.  Och leviten gick in p att stanna hos mannen, och denne
      behandlade den unge mannen ssom sin son.
 12.  Och Mika insatte leviten genom handfyllning, s att den unge
      mannen blev prst t honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
 13.  Och Mika sade: Nu vet jag att HERREN skall gra mig gott,
      eftersom jag har ftt leviten till prst.

[1]  Se Fader i Ordfrkl.
*07/18 Domarboken, 18 Kapitlet
                       Domarboken, 18 Kapitlet

               Daniterna rva Mikas gudabilder, intaga
                   Lais och infra dr bilddyrkan.

  1.  P den tiden fanns ingen konung i Israel.  Och p den tiden skte
      sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty nda dittills
      hade icke ngot omrde tillfallit den ssom arvedel bland
      Israels vriga stammar.
      >Jos. 19,40 f. Dom. 1,34. 17,6.
  2.  S snde d Dans barn ur sin slkt fem mn, uttagna bland dem,
      tappra mn, frn Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
      underska det; och de sade till dem: Gn stad och undersken
      landet.  S kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
      hus; dr stannade de ver natten.
  3.  Nr de nu voro vid Mikas hus och knde igen den unge levitens
      stt att tala, gingo de fram till honom och frgade honom: Vem
      har frt dig hit?  Och vad gr du p detta stlle, och huru har
      du det hr?
      >Dom. 17,7 f.
  4.  Han omtalade d fr dem: S och s gjorde Mika med mig; han gav
      mig ln, och jag blev prst t honom.
  5.  D sade de till honom: Frga d Gud, s att vi f veta om den
      resa som vi ro stadda p skall bliva lyckosam.
  6.  Prsten svarade dem: Gn i frid.  Den resa som I ren stadda p
      str under HERRENS beskydd.
  7.  D gingo de fem mnnen vidare och kommo till Lais; och de sgo
      huru folket drinne bodde i trygghet, p sidoniernas stt,
      stilla och trygga, och att ingen gjorde ngon skada i landet
      genom att tillvlla sig makten; och de bodde lngt ifrn
      sidonierna och hade intet att skaffa med andra mnniskor.

  8.  Nr de sedan kommo ter till sina brder i Sorga och Estaol,
      frgade deras brder dem: Vad haven I att sga?
  9.  De svarade: Upp, lt oss draga stad mot dem!  Ty vi hava besett
      landet och funnit det mycket gott.  Skolen d I sitta stilla?
      Nej, varen ej sena till att tga stad, s att I kommen dit och
      intagen landet.
 10.  Nr I kommen dit, kommen I till ett folk som knner sig tryggt,
      och landet har utrymme nog.  Ja, Gud har givit det i eder hand --
      en ort dr ingen brist r p ngot som jorden kan bra.

 11.  S brto sex hundra man av daniternas slkt, omgjordade med
      vapen, upp drifrn, nmligen frn Sorga och Estaol.
 12.  De drogo upp och lgrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda.  Drfr
      kallar man nnu i dag det stllet fr Dans lger; det ligger
      bakom Kirjat-Jearim.
      >Dom. 13,25.
 13.  Drifrn drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo s
      fram till Mikas hus.
 14.  De fem mn som hade varit stad fr att bespeja Lais' land togo
      d till orda och sade till sina brder: I mn veta att hr i
      husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
      Gudabild.  S betnken nu vad I bren gra.
 15.  D drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
      Mikas hus, och hlsade honom.
 16.  Men de sex hundra mnnen av Dans barn stllde sig vid ingngen
      till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
 17.  Och de fem mn som hade varit stad fr att bespeja landet gingo
      upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
      s ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
      prsten stod vid ingngen till porten jmte de sex hundra
      vapenomgjordade mnnen.
 18.  Nr nu de fem mnnen hade gtt in i Mikas hus och tagit den
      skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
      gudabilden, sade prsten till dem: Vad r det I gren!
 19.  De svarade honom: Tig, lgg handen p din mun, och g med oss
      och bliv fader[1] och prst t oss.  Vilket r bst fr dig: att
      vara prst fr en enskild mans hus eller att vara prst fr en
      hel stam och slkt i Israel?
 20.  D blev prstens hjrta glatt, och han tog emot efoden och
      husgudarna och den skurna gudabilden och slt sig till folket.

 21.  Sedan vnde de sig t annat hll och gingo vidare, och lto
      drvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
      fras frmst i tget.
 22.  Men nr Dans barn hade kommit ett lngt stycke vg frn Mikas
      hus, upphunnos de av de mn som voro bosatta i nrheten av Mikas
      hus, och som under tiden hade samlat sig.
 23.  Vid dessas tillrop vnde sig nu Dans barn om och frgade Mika:
      Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sdan hop?
 24.  Han svarade: I haven tagit de gudar som jag har gjort t mig,
      drtill ock prsten, och s gn I eder vg.  Vad har jag nu mer
      kvar?  Och nd frgen I mig: 'Vad fattas dig?'!
 25.  Men Dans barn sade till honom: Lt oss icke hra ett ord mer
      frn dig.  Eljest kan det hnda att ngra mn i frbittring hugga
      ned eder, och d bliver du orsak till att I frloren livet, bde
      du sjlv och ditt husfolk.
 26.  Drefter fortsatte Dans barn sin vg; och nr Mika sg att de
      voro starkare n han, vnde han om och drog tillbaka hem igen.
 27.  Sedan de s hade tagit bde vad Mika hade ltit frfrdiga och
      drtill hans prst, fllo de ver folket i Lais, som levde
      stilla och i trygghet, och slogo dem med svrdsegg; men staden
      brnde de upp i eld.
      >Jos. 19,47.
 28.  Och ingen kunde komma den till hjlp, ty den lg lngt ifrn
      Sidon, och folket dri hade intet att skaffa med andra
      mnniskor; den lg i Bet-Rehobs dal.  Sedan byggde de ter upp
      staden och bosatte sig dr.
 29.  Och de gvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
      till Israel; frut hade staden hetat Lais.
 30.  Och Dans barn stllde dr upp t sig den skurna gudabilden; och
      Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans sner voro
      prster t daniternas stam, nda till dess att landets folk
      frdes bort i fngenskap.
      >2 Mos. 2,22. 18,3. Dom. 17,10. 1 Kon. 12,30.  2 Kon. 17,23.
 31.  De stllde upp t sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
      och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
      Silo.
      >Jos. 18,1.

[1]  Se Fader i Ordfrkl.
*07/19 Domarboken, 19 Kapitlet
                       Domarboken, 19 Kapitlet

                     Det skndliga ddet i Gibea.

  1.  P den tiden, d nnu ingen konung fanns i Israel, bodde en
      levitisk man lngst uppe i Efraims bergsbygd.  Denne tog till
      bihustru t sig en kvinna frn Bet-Lehem i Juda.
      >Dom. 17,6. 18,1. 21,25.
  2.  Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrn honom till
      sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; dr uppehll hon sig en tid
      av fyra mnader.
  3.  D stod hennes man upp och begav sig stad efter henne, fr att
      tala vnligt med henne och s fra henne tillbaka; och han hade
      med sig sin tjnare och ett par snor.  Hon frde honom d in i
      sin faders hus, och nr kvinnans fader fick se honom, gick han
      glad emot honom.
  4.  Och hans svrfader, kvinnans fader, hll honom kvar, s att han
      stannade hos honom i tre dagar; de to och drucko och voro dr
      ntterna ver.
  5.  Nr de nu p fjrde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
      gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin mg:
      Vederkvick dig med ett stycke brd; sedan mn I resa.
  6.  D satte de sig ned och to bda tillsammans och
      drucko.  Drefter sade kvinnans fader till mannen: Beslut dig
      fr att stanna hr ver natten, och lt ditt hjrta vara glatt.
  7.  Och nr mannen nd gjorde sig redo att resa, bad hans svrfader
      honom s entrget, att han nnu en gng stannade kvar dr ver
      natten.
  8.  P femte dagen stod han ter upp bittida om morgonen fr att
      resa; d sade kvinnans fader: Vederkvick dig frst, och drjen
      s till eftermiddagen.  Drefter to de bda tillsammans.
  9.  Nr sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
      sin tjnare, sade hans svrfader, kvinnans fader, till honom:
      Se, det lider mot aftonen; stannen kvar ver natten, dagen
      nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar hr ver natten, och lt
      ditt hjrta vara glatt.  Sedan kunnen I i morgon bittida fretaga
      eder frd, s att du fr komma hem till din hydda.
 10.  Men mannen ville icke stanna ver natten, utan gjorde sig redo
      och reste sin vg, och kom s fram till platsen mitt emot Jebus,
      det r Jerusalem.  Och han hade med sig ett par sadlade snor;
      och hans bihustru fljde honom.

 11.  D de nu voro vid Jebus och dagen var lngt framliden, sade
      tjnaren till sin herre: Kom, lt oss taga in i denna
      jebusstad och stanna dr ver natten.
 12.  Men hans herre svarade honom: Vi skola icke taga in i en
      frmmande stad, dr inga israeliter bo; lt oss draga vidare,
      fram till Gibea.
 13.  Och han sade ytterligare till sin tjnare: Kom, lt oss frska
      hinna fram till en av orterna hr och stanna ver natten i Gibea
      eller Rama.
 14.  S drogo de vidare; och nr de voro invid Gibea i Benjamin, gick
      solen ned.
 15.  D togo de in dr och kommo fr att stanna ver natten i
      Gibea.  Och nr mannen kom ditin, satte han sig p den ppna
      platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus ver
      natten.
 16.  Men d, om aftonen, kom en gammal man frn sitt arbete p
      fltet, och denne man var frn Efraims bergsbygd och bodde ssom
      frmling i Gibea; ty folket dr p orten voro benjaminiter.
 17.  Nr denne nu lyfte upp sina gon, fick han se den vgfarande
      mannen p den ppna platsen i staden.  D sade den gamle mannen:
      Vart skall du resa, och varifrn kommer du?
 18.  Han svarade honom: Vi ro p genomresa frn Bet-Lehem i Juda
      till den del av Efraims bergsbygd, som ligger lngst uppe;
      drifrn r jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
      Juda.  Nu r jag p vg till HERRENS hus, men ingen vill hr taga
      emot mig i sitt hus.
 19.  Jag har bde halm och foder t vra snor, s ock brd och vin
      t mig sjlv och t din tjnarinna och t mannen som tfljer
      oss, dina tjnare, s att intet fattas oss.
 20.  D sade den gamle mannen: Frid vare med dig!  Men lt mig f
      srja fr allt som kan fattas dig.  Hrute p den ppna platsen
      m du icke stanna ver natten.
 21.  Drefter frde han honom till sitt hus och fodrade snorna.  Och
      sedan de hade tvtt sina ftter, to de och drucko.

 22.  Under det att de s gjorde sina hjrtan glada, omringades
      pltsligt huset av mnnen i staden, onda mn, som bultade p
      drren; och de sade till den gamle mannen, som rdde om huset:
      Fr hitut den man som har kommit till ditt hus, s att vi f
      knna honom.
      >1 Mos. 19,4 f. Hos. 9,9. 10,9.
 23.  D gick mannen som rdde om huset ut till dem och sade till dem:
      Nej, mina brder, gren icke s illa.  Eftersom nu denne man har
      kommit in i mitt hus, mn I icke gra en sdan galenskap.
 24.  Se, jag har en dotter som r jungfru, och han har sjlv en
      bihustru.  Dem vill jag fra hitut, s kunnen I krnka dem och
      gra med dem vad I finnen fr gott.  Men med denne man mn I icke
      gra ngon sdan galenskap.
 25.  Men mnnen ville icke hra p honom; d tog mannen sin bihustru
      och frde henne ut till dem.  Och de knde henne och hanterade
      henne skndligt hela natten nda till morgonen; frst nr
      morgonrodnaden gick upp, lto de henne g.
 26.  D kom kvinnan mot morgonen och fll ned vid ingngen till
      mannens hus, dr hennes herre var, och lg s, till dess det
      blev dager.
 27.  Nr nu hennes herre stod upp om morgonen och ppnade drren till
      huset och gick ut fr att fortstta sin frd, fick han se sin
      bihustru ligga vid ingngen till huset med hnderna p trskeln.
 28.  Han sade till henne: St upp och lt oss g.  Men hon gav intet
      svar.  D tog han och lade henne p snan; sedan gjorde mannen
      sig redo och reste hem till sitt.
 29.  Men nr han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
      hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
      stycken och snde styckena omkring ver hela Israels land.
 30.  Och var och en som sg detta sade: Ngot sdant har icke hnt
      eller blivit sett allt ifrn den dag d Israels barn drogo upp
      ur Egyptens land nda till denna dag.  vervgen detta, rdsln
      och sgen edert ord.
*07/20 Domarboken, 20 Kapitlet
                       Domarboken, 20 Kapitlet

                    Utrotningskriget mot Benjamin.

  1.  D drogo alla Israels barn ut, och menigheten frsamlade sig
      ssom en man, frn Dan nda till Beer-Seba, s ock frn Gileads
      land, infr HERREN i Mispa.
      >Dom. 11,11.
  2.  Och de frnmsta i hela folket alla Israels stammar, trdde fram
      i Guds folks frsamling: fyra hundra tusen svrdbevpnade mn
      till fots.
  3.  Men Benjamins barn fingo hra att de vriga israeliterna hade
      dragit upp till Mispa.

      Och Israels barn sade: Omtalen huru denna ogrning har
      tillgtt.
  4.  D tog den levitiske mannen, den mrdade kvinnans man, till orda
      och sade: Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin fr
      att stanna dr ver natten.
      >Dom. 19,15 f.
  5.  D blev jag verfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
      natten fr att vldfra sig p mig.  Mig tnkte de drpa, och
      min bihustru krnkte de, s att hon dog.
      >Dom. 19,22 f.
  6.  D tog jag min bihustru och styckade henne och snde styckena
      omkring ver Israels arvedels hela omrde, eftersom de hade
      gjort en sdan skndlighet och galenskap i Israel.
  7.  Se, nu ren I allasammans hr, I Israels barn.  Lggen nu fram
      frslag och rd hr p stllet.
  8.  D stod allt folket upp ssom en man och sade: Ingen av oss m
      g hem till sin hydda, ingen m begiva sig hem till sitt hus.
  9.  Detta r vad vi nu vilja gra med Gibea: vi skola lta lotten g
      ver det.
 10.  P vart hundratal i alla Israels stammar m vi taga ut tio mn,
      och p vart tusental hundra, och p vart tiotusental tusen, fr
      att dessa m skaffa munfrrd t folket, s att folket, nr det
      kommer till Geba i Benjamin, kan gra med staden ssom
      tillbrligt r fr all den galenskap som den har gjort i
      Israel.
 11.  S frsamlade sig vid staden alla mn i Israel, endrktigt ssom
      en man.

 12.  Och Israels stammar snde stad mn till alla Benjamins stammar
      och lto sga; Vad r det fr en ogrning som har blivit
      begngen ibland eder!
 13.  Lmnen nu ut de onda mn som bo i Gibea, s att vi f dda dem
      och skaffa bort ifrn Israel vad ont r.  Men benjaminiterna
      ville icke lyssna till sina brders, de vriga israeliternas,
      ord.
 14.  I stllet frsamlade sig Benjamins barn frn sina stder till
      Gibea, fr att draga ut till strid mot de vriga israeliterna.
 15.  P den dagen mnstrades Benjamins barn, de utgjorde frn dessa
      stder tjugusex tusen svrdbevpnade mn; vid denna mnstring
      medrknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
      utvalda mn.
 16.  Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda mn som voro
      vnsterhnta; alla dessa kunde med slungstenen trffa p hret,
      utan att fela.
 17.  Och nr Israels mn -- Benjamin frnrknad -- mnstrades,
      utgjorde de fyra hundra tusen svrdbevpnade mn; alla dessa
      voro krigsmn.
 18.  Dessa brto nu upp och drogo stad till Betel och frgade Gud.
      Israels barn sade: Vem bland oss skall frst draga ut i striden
      mot Benjamins barn?  HERREN svarade: Juda frst.
      >Dom. 1,1.

 19.  D brto Israels barn upp fljande morgon och lgrade sig
      framfr Gibea.
 20.  Drefter drogo Israels mn ut till strid mot Benjamin; Israels
      mn stllde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
 21.  Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde p den dagen
      tjugutv tusen man av Israel.
 22.  Folket, Israels mn, tog dock ter mod till sig och stllde upp
      sig nnu en gng till strid p samma plats dr de hade stllt
      upp sig frsta dagen.
 23.  Israels barn gingo nmligen upp och grto infr HERRENS ansikte
      nda till aftonen; och de frgade HERREN: Skall jag nnu en
      gng inlta mig i strid med min broder Benjamins barn?  Och
      HERREN svarade: Dragen ut mot honom.
      >Jos. 7,6.

 24.  Nr s Israels barn dagen drefter ryckte fram mot Benjamins
      barn,
 25.  drog ock Benjamin p andra dagen ut frn Gibea mot Israels barn
      och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
      svrdbevpnade mn.
 26.  D drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
      Betel och grto och stannade dr infr HERRENS ansikte och
      fastade p den dagen nda till aftonen; och de offrade
      brnnoffer och tackoffer infr HERRENS ansikte.
      >Dom. 21,2.
 27.  Och Israels barn frgade HERREN (ty Guds frbundsark stod p den
      tiden dr,
 28.  och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjnst infr
      den p den tiden); de sade: Skall jag nnu en gng draga ut
      till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avst
      drifrn?  HERREN svarade: Dragen upp; ty i morgon skall jag
      giva honom i din hand.
      >Jos. 22,13, 30. 24,33.

 29.  D lade Israel manskap i bakhll mot Gibea, runt omkring det.
      >Jos. 8,12 f.
 30.  Och drefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, p
      tredje dagen, och stllde upp sig i slagordning mot Gibea
      likasom de frra gngerna.
 31.  Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade lngt
      bort ifrn staden; och likasom det hade skett de frra gngerna,
      fingo de i brjan sl ihjl ngra av folket p vgarna (bde p
      den som gr upp till Betel och p den som gr till Gibea ver
      fltet), kanhnda ett trettiotal av Israels mn.
 32.  D tnkte Benjamins barn: De ro slagna av oss, nu likasom
      frut.  Men Israels barn hade trffat det avtalet: Vi vilja fly
      och s locka dem lngt bort ifrn staden, ut p vgarna.
 33.  Och alla Israels mn hade brutit upp frn platsen dr de voro,
      och hade stllt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
      att de israeliter som lgo i bakhll brto fram ifrn sin plats
      vid Maare-Geba.
 34.  S kommo d tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
      emot Gibea, och striden blev hrd, utan att ngon visste att
      olyckan var dem s nra.
 35.  Och HERREN lt Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
      nedgjorde av Benjamin p den dagen tjugufem tusen ett hundra
      man, allasammans svrdbevpnade mn.

 36.  Nu sgo Benjamins barn att de voro slagna.  Israels mn gvo
      nmligen plats t Benjamin, ty de frlitade sig p bakhllet som
      de hade lagt mot Gibea.
      >Jos. 8,18 f.
 37.  D skyndade sig de som lgo i bakhll att falla in i Gibea; de
      som lgo i bakhll drogo stad och slogo alla invnarna i staden
      med svrdsegg.
 38.  Men de vriga israeliterna hade trffat det avtalet med dem som
      lgo i bakhll, att dessa skulle lta en tjock rk ssom tecken
      stiga upp frn staden.
 39.  Israels mn vnde allts ryggen i striden.  Men sedan Benjamin i
      brjan hade ftt sl ihjl ngra av Israels man, kanhnda ett
      trettiotal, och drvid hade tnkt: Frvisso ro de slagna av
      oss, nu likasom i den frra striden,
 40.  d kommo de att vnda sig om, vid det att rkpelaren, det
      avtalade tecknet, begynte stiga upp frn staden.  Och de fingo nu
      se hela staden frvandlad i lgor som slogo upp mot himmelen.
 41.  Nr d Israels mn ter vnde om, blevo Benjamins mn
      frskrckta, ty nu sgo de att olyckan var dem nra.
 42.  Och de vnde om fr Israels mn, bort t knen till, men
      fienderna hunno upp dem; och de som bodde i stderna dr
      nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
 43.  De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
      dem p deras viloplats, nda fram emot Gibea, sterut.
 44.  S fllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
      folk.
 45.  D vnde de vriga sig mot knen och flydde dit, till Rimmons
      klippa; men de andra gjorde en efterskrd bland dem p vgarna,
      fem tusen man, och satte s efter dem nda till Gideom och slogo
      av dem tv tusen man.
 46.  Allts utgjorde de som p den dagen fllo av Benjamin
      tillsammans tjugufem tusen svrdbevpnade mn; alla dessa voro
      tappert folk.
 47.  Men av dem som vnde sig mot knen och flydde dit, till Rimmons
      klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade p Rimmons
      klippa i fyra mnader.
 48.  Emellertid vnde Israels mn tillbaka till Benjamins barn och
      slogo dem med svrdsegg, bde dem av stadens befolkning, som
      nnu voro oskadda, och jmvl boskapen, korteligen, allt vad de
      trffade p; drtill satte de eld p alla stder som de trffade
      p.
*07/21 Domarboken, 21 Kapitlet
                       Domarboken, 21 Kapitlet

                    Benjamins stam upprttas ter.

  1.  Men Israels mn hade svurit i Mispa och sagt: Ingen av oss
      skall giva sin dotter till hustru t ngon benjaminit.
  2.  Och nu kom folket till Betel och stannade dr nda till aftonen
      infr Guds ansikte; och de brusto ut i bitter grt
      >Dom. 20,26.
  3.  och sade: Varfr, o HERRE, Israels Gud, har sdant ftt ske i
      Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?
  4.  Dagen drefter stod folket bittida upp och byggde dr ett altare
      och offrade brnnoffer och tackoffer.
  5.  och Israels barn sade: Finnes ngon bland Israels alla stammar,
      som icke kom upp till HERREN med den vriga frsamlingen?  Ty
      man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
      HERREN i Mispa skulle straffas med dden.
  6.  Och Israels barn mkade sig ver sin broder Benjamin och sade:
      Nu har en hel stam blivit borthuggen frn Israel.
  7.  Vad skola vi gra fr dem som ro kvar, s att de kunna f
      hustrur?  Ty sjlva hava vi ju svurit vid HERREN att icke t dem
      giva hustrur av vra dttrar.
  8.  Och d frgade ter: Finnes bland Israels stammar ngon som
      icke kom upp till HERREN i Mispa?  Och se, frn Jabes i Gilead
      hade ingen kommit till lgret, till frsamlingen dr.
      >Dom. 20,1 f.
  9.  Ty nr folket mnstrades, befanns det att ingen av invnarna i
      Jabes i Gilead var dr.

 10.  D snde menigheten dit tolv tusen av de tappraste mnnen och
      bjd dessa och sade: Gn stad och sln invnarna i Jabes i
      Gilead med svrdsegg, ocks kvinnor och barn.
 11.  Ja, detta r vad I skolen gra: allt mankn och alla de kvinnor
      som hava haft med mankn att skaffa skolen I giva till spillo.
      >4 Mos. 31,17.
 12.  Men bland invnarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
      kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med mn, med
      mankn, att skaffa.  Dessa frde de d till lgret i Silo i
      Kanaans land.
 13.  Sedan snde hela menigheten stad och underhandlade med de
      benjaminiter som befunno sig p Rimmons klippa, och tillbjd dem
      fred.
      >Dom. 20,47.
 14.  S vnde nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
      kvinnor frn Jabes i Gilead, som man hade ltit leva.  Men dessa
      rckte ingalunda till fr dem.

 15.  Och folket mkade sig ver Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
      en rmna bland Israels stammar.
 16.  Och de ldste i menigheten sade: Vad skola vi gra med dem som
      ro kvar, s att de kunna f hustrur?  Ty alla kvinnor ro ju
      utrotade ur Benjamin.
      >Dom. 20,48.
 17.  Och de sade ytterligare: De undkomna av Benjamin mste f en
      besittning, s att icke en stam bliver utplnad ur Israel.
 18.  Men sjlva kunna vi icke t dem giva hustrur av vra dttrar, ty
      Israels barn hava svurit och sagt: Frbannad vare den som giver
      en hustru t Benjamin.
 19.  Och de sade vidare: En HERREN hgtid plgar ju hllas r efter
      r i Silo, som ligger norr om Betel, ster om den vg som gr
      frn Betel upp till Sikem, och sder om Lebona.
 20.  Och de bjdo Benjamins barn och sade: Gn stad och lggen eder
      i frst i vingrdarna.
 21.  Nr I d fn se Silos dttrar komma ut fr att uppfra sina
      dansar, skolen I komma fram ur vingrdarna, och var och en av
      eder skall bland Silos dttrar rycka till sig en som kan bliva
      hans hustru; drefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
      land.
 22.  Om sedan deras fder eller deras brder komma och beklaga sig
      fr oss, vilja vi sga till dem: 'Frunnen oss dem; ty ingen av
      oss har tagit sig ngon hustru i kriget.  I haven ju d icke
      sjlva givit dem t dessa; ty i sdant fall haden I dragit eder
      skuld.'
 23.  Och Benjamins barn gjorde s och skaffade sig hustrur, lika
      mnga som de sjlva voro, bland de dansande kvinnor som de
      rvade.  Sedan begvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
      ter upp stderna och bosatte sig i dem.
 24.  Ocks de vriga israeliterna begvo sig bort drifrn, var och
      en till sin stam och sin slkt, och drogo ut drifrn, var och
      en till sin arvedel.

 25.  P den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
      honom behagade.
      >Dom. 17,6. 18,1.
